På forumet soldf.com skriver signaturen dxl om svårigheten att söka nytt civilt jobb som GSS/T:
"[...] Vid två tilfällen nu så har det varit enbart pga att jag har kontrakt som GSST och då för att "du har ju redan jobb" (Jag har på mina intervjuer verkligen försökt att ärligt förklara vad GSST innebär).
Jag har nu slutat nämna GSST vid mina intervjuer och funderar starkt på att säga upp mitt kontrakt med FM. [...]"
I Försvarsmaktens broschyr står att anställning som GSS/T ger ett positivt meritvärde men det är inte uppenbart för mig vilket nytta en civil arbetsgivare har av att ha anställda som på grund av annan anställning kan beordras att delta i internationell insats i ett halvår.
Själv ser jag det här som en förutsägbar konsekvens av att värnplikten lagts i malpåse. Tidigare var försvaret ett gemensamt ansvar men nu blir deltagande i övning eller insats något som beror på individens eget val.
Som redan anställd har en GSS/T rätt till ledighet men inte någon rätt till nytt jobb. Vad ger Försvarsmakten för stöd till de soldater som har svårt att få nya civila jobb på grund av anställningen som GSS/T?
fredag 21 december 2012
onsdag 19 december 2012
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Nu är det klart!
Det blir Matrix/Slitherine som kommer att ge ut Command; den flyg-/sjökrigssimulator jag varit med och utvecklat sedan 2009.
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Command: Modern Air/Naval Operations (Warfare Sims)
Uppdatering:
Command to be published by Matrix Games
Det blir Matrix/Slitherine som kommer att ge ut Command; den flyg-/sjökrigssimulator jag varit med och utvecklat sedan 2009.
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Command: Modern Air/Naval Operations (Warfare Sims)
Uppdatering:
Command to be published by Matrix Games
onsdag 12 december 2012
Nygammal hotbild för inte försvaret framåt
Bland försvarsbloggare, nu senast Skipper, och andra som förespråkar ett starkare försvar verkar det finnas en fast övertygelse om att försvaret behöver en ny, eller snarare nygammal, hotbild. De som inte vill se en hotbild mot Sverige i en rysk upprustning liknas med strutsar som sticker huvudet i sanden. Jag tror tvärtom att vi på olika sätt behöver ett starkare försvar men att detta endast skulle försvåras om den ryska upprustningen blir den hotbild som får forma det framtida försvaret.
Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.
Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)
Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.
När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.
Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.
Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.
Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.
Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.
Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)
Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.
När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.
Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.
Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.
Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.
söndag 2 december 2012
Försvarsnordism mm på SvD ledarsida
Idag har Svenska dagbladet fyra (av fyra!) läsvärda ledare.
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
lördag 10 november 2012
Misslyckad rekrytering (GMU-HAGS)
Tidningen Hemvärnet fortsätter att tala klarspråk. I det senaste numret som kom igår finns en granskning av grundläggande militär utbildning inriktad mot Hemvärnet (GMU-HAGS) på sidorna 12-15.För att bibehålla dagens numerär på Hemvärnsförbanden krävs 1500 i årlig rekrytering och därför fanns i år 1613 utbildningsplatser vid GMU-HAGS. Det är givetvis mycket positivt för Hemvärnet med en sådan satsning på direktutbildning men utfallet har hittills blivit ett stort misslyckande:
Platser GMU-HAGS 2012: 1600
Inryckta: 941
Godkända/kvar på höstens pågående utbildning: 743
Till Hemvärnet: ?
Det finns ännu ingen statistik över hur många som ansökt om, eller skrivit på, kontrakt med Hemvärnet men av kommentarerna från officerare vid utbildningsgrupperna att döma verkar ungefär hälften söka sig till Hemvärnet vilket då skulle motsvara ungefär en fjärdedel av antalet utbildningsplatser. Detta är givetvis ett stort misslyckande.Under 2011 slutade ca 1850 (ev exkl 300 till GSS) medan ca 2150 tillkom. Av dessa hade den största delen, 1500, värnspliktsutbildning medan endast 250 kom från GMU och 400 hade gått TFU-G så Hemvärnet är fortfarande beroende av värnpliktsmagasinet även när det gäller nyrekrytering.
I artikeln finns ett antal förklaringar till misslyckandet i jämförelse med den tidigare riktade hemvärnsutbildningen GSU där 451 av 584 inryckande på 575 platser skrev avtal med Hemvärnet 2009. Detta var receptet för lyckad GSU:
- Lokal rekrytering.
- Personlig kontakt från intresseanmälan till inryck.
- Klarar de fysiska kraven, skadefri.
- Gör utbildningen för att gå med i Hemvärnet.
- Har jobb eller utbildning.
- Tecknar avtal med Hv efter muck.
Sedan 2010 är direktutbildningen till Hemvärnet alltså ensad med GMU för blivande GSS och det har inneburit en central rekrytering som inte fungerat men från 1 juli i år ska det vara möjligt med mer lokal rekrytering.
Med avskaffad värnplikt får vi problem när det gäller direktutbildning till Hemvärnet. Medan Försvarsmakten vänder sig till yngre arbetslösa för rekrytering av GSS så vill vi i Hemvärnet ha äldre som har jobb eller utbildning. Samtidigt är det när man är ung som man har möjlighet att gå en tre månader lång militär utbildning. Det går inte att motivera återinförd värnpliktsutbildning bara för att få ett tillräckligt rekryteringsunderlag till Hemvärnet så vi måste hitta lösningar inom nuvarande system. Att skriva hemvärnskontrakt redan i samband med antagningen skulle kanske lösa en del av problemen men i grunden så måste vi hitta tillräckligt många som vet vad Hemvärnet är och som vill gå en tre månader lång utbildning för att gå med. Här måste vi i hemvärnsförbanden vara beredda att ta ett större ansvar.
I en annan del av Försvarsmakten kanske inte övrig GMU är utan motsvarande problem? Hur skulle motsvarande statistik se ut för den?
tisdag 30 oktober 2012
Vill du vara med och påverka Miljöpartiets försvarspolitik?
Miljöpartiet genomför nu, fram till och med söndag 4 november, ett arbete för att ta fram ett nytt partiprogram där vem som helst kan delta. För att delta måste man registrera sig på voteit med alias, namn och epostadress och alias/namn är synliga för övriga deltagare när man lämnar förslag eller kommenterar eller gillar andras förslag.
I förslaget står bland annat följande om konflikter, försvar och beredskap:
När kampen om våra gemensamma och krympande naturresurser hårdnar riskerar det att tvinga fram krig och konflikter.
(6. Världen)
Kommentar:
Detta är det främst anledningen till att jag anser att vi måste ha en väl fungerande försvar. Kampen om krympande naturresurser leder till konflikter och krig redan idag och det kan inte uteslutas att även vårt land kommer att kunna dras in i framtida konflikter.
Majoriteten av världens befolkningar bor nu i urbana områden. När framtidens jättestäder tar form behövs nya perspektiv på säkerheten. Ur flöden av människor, transporter, varor och IT uppstår en diskussion om hur vi ska skydda dessa. Det kommer att handla om säkerhet kring hamnar, flygplatser och allmänna transporter, men även om hur vi försörjer städerna med energi och mat. (6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Det är mycket bra att vi tar in detta i vårt partiprogram. Utan en fungerande krisberedskap som tryggar försörjning av livsmedel och energi så är militärt existensförsvar meningslöst.
Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell och som värnar om samhällets funktionalitet. Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Våld kan aldrig accepteras som en metod för att åstadkomma politisk förändring. Med detta sagt får vi inte överge vår skyldighet att skydda individer, i värsta fall med hjälp av vapenmakt, när FN så beslutar.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Miljöpartiet stöder alltså militära insatser till skydd för utsatta människor när det sker med stöd av FN-mandat.
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsföredrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Jag är inte nöjd med denna formulering. Jag ser inget egenvärde i att tvinga människor att delta i militär verksamhet men däremot tror jag att det behövs en pliktlagstiftning.Jag har därför ett förslag att stycket ersätts av följande:
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära förmåga ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla beredskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet men det ska vara en plikt att delta i samhällets krisberedskap.
Gilla gärna mitt förslag, eller föreslå något bättre!
Världen ska nedrusta. Sverige ska inte bidra till militariseringen i världen. Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport. Vapenexporten till diktaturer och till länder som är i krig bör omedelbart avskaffas.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
En helt avvecklad vapenexport ska kanske ses som en vision i en värld utan vapen men innan dess skulle förslaget innebära att alla länder själva måste tillverka de vapen som deras försvar behöver; alltså en kraftig militarisering av industrin i alla länder. Jag har föreslagit att den meningen styrks.
Du som kanske sympatiserar med Miljöpartiets politik i vissa delar men inte gillar exempelvis försvarspolitiken har nu möjlighet att göra din röst hörd - välkommen!
Förslag till nytt partiprogram (pdf)
I förslaget står bland annat följande om konflikter, försvar och beredskap:
När kampen om våra gemensamma och krympande naturresurser hårdnar riskerar det att tvinga fram krig och konflikter.
(6. Världen)
Kommentar:
Detta är det främst anledningen till att jag anser att vi måste ha en väl fungerande försvar. Kampen om krympande naturresurser leder till konflikter och krig redan idag och det kan inte uteslutas att även vårt land kommer att kunna dras in i framtida konflikter.
Majoriteten av världens befolkningar bor nu i urbana områden. När framtidens jättestäder tar form behövs nya perspektiv på säkerheten. Ur flöden av människor, transporter, varor och IT uppstår en diskussion om hur vi ska skydda dessa. Det kommer att handla om säkerhet kring hamnar, flygplatser och allmänna transporter, men även om hur vi försörjer städerna med energi och mat. (6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Det är mycket bra att vi tar in detta i vårt partiprogram. Utan en fungerande krisberedskap som tryggar försörjning av livsmedel och energi så är militärt existensförsvar meningslöst.
Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell och som värnar om samhällets funktionalitet. Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Våld kan aldrig accepteras som en metod för att åstadkomma politisk förändring. Med detta sagt får vi inte överge vår skyldighet att skydda individer, i värsta fall med hjälp av vapenmakt, när FN så beslutar.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Miljöpartiet stöder alltså militära insatser till skydd för utsatta människor när det sker med stöd av FN-mandat.
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsföredrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Jag är inte nöjd med denna formulering. Jag ser inget egenvärde i att tvinga människor att delta i militär verksamhet men däremot tror jag att det behövs en pliktlagstiftning.Jag har därför ett förslag att stycket ersätts av följande:
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära förmåga ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla beredskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet men det ska vara en plikt att delta i samhällets krisberedskap.
Gilla gärna mitt förslag, eller föreslå något bättre!
Världen ska nedrusta. Sverige ska inte bidra till militariseringen i världen. Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport. Vapenexporten till diktaturer och till länder som är i krig bör omedelbart avskaffas.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
En helt avvecklad vapenexport ska kanske ses som en vision i en värld utan vapen men innan dess skulle förslaget innebära att alla länder själva måste tillverka de vapen som deras försvar behöver; alltså en kraftig militarisering av industrin i alla länder. Jag har föreslagit att den meningen styrks.
Du som kanske sympatiserar med Miljöpartiets politik i vissa delar men inte gillar exempelvis försvarspolitiken har nu möjlighet att göra din röst hörd - välkommen!
Förslag till nytt partiprogram (pdf)
onsdag 10 oktober 2012
Sjöofficer, ingenting för mig
Under 17 månader 1993-1995 hade jag förmånen att göra grundutbildning som plutonbefälsvärnpliktig i Flottan. Genom att jag var bosatt i Boden var det inte på något sätt självklart att jag skulle rycka in vid Berga örlogsskolor utan värnpliktskontoret i övre Norrland hade hellre sett att jag blev radiobefäl vid S 3. Vägen till Flottan gick via en föranmälan vilket innebar att jag anmält intresse för att bli reservofficer. Det var många insatser inblandade i denna process. Kustflottan anmälde behov av värnpliktiga sjömän till sjöförbanden och framtida rekryteringsbehov av sjöofficerer och reservofficerer, Marinstabens värnpliktsdetalj skötte uttagning av föranmälda, Mellersta värnpliktskontoret skötte om placering av värnpliktiga och inryckning skedde sedan till Berga örlogsskolor.
Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.
Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.
Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."
Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.
Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.
Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.
Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.
Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."
Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.
Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.
tisdag 9 oktober 2012
Hemvärnet - bättre än någonsin
För snart en månad sedan genomförde jag SÖF med mitt kompani och jag känner nu att åtminstone hemvärnet i Dalarna tagit sig igenom det jobbiga förändringsarbetet som pågått under många år.
Dalregementsgruppen skriver så här på hemsidan, något jag också skulle kunna skriva under på.:
Du som klev av hemvärnet i samband med omorganisationen och det förändringsarbete som ägde rum är välkommen tillbaka. Om du vill och kan. Nu har organisation, struktur och chefer på alla nivåer satt sig.
Själv gick jag med i det gamla hemvärnet, Sävars hvo, 1995. Sävar, en gammal socken norr om Umeå, hade då tre fulla plutoner och jag blev efter något år i radargruppen chef för den nya radarplutonen med två grupper med uppgift att betjäna varsin radar. Jag hann vara med något år innan nedgången började och under det året var det stor uppslutning på övningarna. Sedan kom försvarsbeslutet 1996 som ledde till att bygderegementet I 20 lades ner 1998. Vid hemvärnsstämman 1997 var det mycket tydligt att detta fick många att tappa motivationen. Om inte Försvaret vill satsa på I 20 varför ska vi då satsa på Försvaret? Under följande år blev övningsdeltagande lägre och lägre och det blev så att min lilla tvågruppspluton var den största på övningarna. Vi hade en intressant uppgift och trivdes bra ihop och det räckte för att hålla övningsdeltagandet uppe.
Jag flyttade till Dalarna, och därmed även hemvärnet i Dalarna 2000/2001. Dalarna hade ursprungligen åtta hemvärnskretsar. Dessa reducerades till fem bataljoner (2003/2004), sedan till tre bataljoner (2005/2006) och slutligen en bataljon (2010). Bakgrunden till neddragningarna var minskat övningsdeltagande och stora avgångar som gjorde att kompanier och bataljoner blev för små. Samtidigt ledde varje sammanslagning till ytterligare avgångar, särskilt bland nyckelpersoner som chefer vilket påverkade resten av förbandet. De här neddragningarna hade så tydliga självförstärkande effekter att jag, och flera med mig, misstänkte att syftet var att på den här vägen lägga ner Hemvärnet. Det var inte särskilt roligt i Hemvärnet under dessa år och att jag själv stannade var mycket på grund av ställningstagandet att jag inte tänkte bidra till att Hemvärnet lades ner på detta sätt. (Nu när jag sett hur Försvarsmakten hanterar de anställda soldaterna med samma fingertoppskänsla så kan jag tänka mig att det inte fanns någon sådant syfte med hanteringen av Hemvärnet 2003-2008.)
Vad är det då som skett under de senaste åren som gjort att utvecklingen vänts? Dalregementsgruppen är nu (2011) den grupp som har bäst kontraktsuppfyllnad med 81 %. En stor förändring är övergången till 4-/8-dygnskontrakt och sammanhållna KFÖ-veckor. Detta tillsammans med bra övningar där hela förbandet övas är ett par förutsättningar. (Tidigare var det ofta så att förbandschefen även var övningsledare och det gjorde att kompaniledningen som jag tillhörde inte fick så bra övningar.) Nu känns det också att Försvarsmakten satsar på Hemvärnet. Den viktigaste förklaringen tror jag kan vara att man för Dalarna gjorde en sådan stor förändring, från tre bataljoner till en. Detta gjorde att bataljonen fylldes (med en liten personalreserv) och att de som blev kvar och som var beredda att öva minst 4/8 dygn per år hamnade i grupper och plutoner fyllda med andra soldater som också var det. Nu övar man med samma kamrater på övningarna vilket både gör att förbandet kan komma vidare, i stället för att repetera samma moment övning efter övning, och att soldaterna trivs. Ett högt övningsdeltagande är alltså en förutsättning för att man ska trivas i Hemvärnet och därmed också för att förbanden ska nå uppställda mål.
Dalregementsgruppen har även en artikel med bilder från när grannkompaniet genomförde motsvarande övning:
Välfyllt förband tränade eskort och transportskydd
Dalregementsgruppen skriver så här på hemsidan, något jag också skulle kunna skriva under på.:
Du som klev av hemvärnet i samband med omorganisationen och det förändringsarbete som ägde rum är välkommen tillbaka. Om du vill och kan. Nu har organisation, struktur och chefer på alla nivåer satt sig.
Själv gick jag med i det gamla hemvärnet, Sävars hvo, 1995. Sävar, en gammal socken norr om Umeå, hade då tre fulla plutoner och jag blev efter något år i radargruppen chef för den nya radarplutonen med två grupper med uppgift att betjäna varsin radar. Jag hann vara med något år innan nedgången började och under det året var det stor uppslutning på övningarna. Sedan kom försvarsbeslutet 1996 som ledde till att bygderegementet I 20 lades ner 1998. Vid hemvärnsstämman 1997 var det mycket tydligt att detta fick många att tappa motivationen. Om inte Försvaret vill satsa på I 20 varför ska vi då satsa på Försvaret? Under följande år blev övningsdeltagande lägre och lägre och det blev så att min lilla tvågruppspluton var den största på övningarna. Vi hade en intressant uppgift och trivdes bra ihop och det räckte för att hålla övningsdeltagandet uppe.
Jag flyttade till Dalarna, och därmed även hemvärnet i Dalarna 2000/2001. Dalarna hade ursprungligen åtta hemvärnskretsar. Dessa reducerades till fem bataljoner (2003/2004), sedan till tre bataljoner (2005/2006) och slutligen en bataljon (2010). Bakgrunden till neddragningarna var minskat övningsdeltagande och stora avgångar som gjorde att kompanier och bataljoner blev för små. Samtidigt ledde varje sammanslagning till ytterligare avgångar, särskilt bland nyckelpersoner som chefer vilket påverkade resten av förbandet. De här neddragningarna hade så tydliga självförstärkande effekter att jag, och flera med mig, misstänkte att syftet var att på den här vägen lägga ner Hemvärnet. Det var inte särskilt roligt i Hemvärnet under dessa år och att jag själv stannade var mycket på grund av ställningstagandet att jag inte tänkte bidra till att Hemvärnet lades ner på detta sätt. (Nu när jag sett hur Försvarsmakten hanterar de anställda soldaterna med samma fingertoppskänsla så kan jag tänka mig att det inte fanns någon sådant syfte med hanteringen av Hemvärnet 2003-2008.)
Vad är det då som skett under de senaste åren som gjort att utvecklingen vänts? Dalregementsgruppen är nu (2011) den grupp som har bäst kontraktsuppfyllnad med 81 %. En stor förändring är övergången till 4-/8-dygnskontrakt och sammanhållna KFÖ-veckor. Detta tillsammans med bra övningar där hela förbandet övas är ett par förutsättningar. (Tidigare var det ofta så att förbandschefen även var övningsledare och det gjorde att kompaniledningen som jag tillhörde inte fick så bra övningar.) Nu känns det också att Försvarsmakten satsar på Hemvärnet. Den viktigaste förklaringen tror jag kan vara att man för Dalarna gjorde en sådan stor förändring, från tre bataljoner till en. Detta gjorde att bataljonen fylldes (med en liten personalreserv) och att de som blev kvar och som var beredda att öva minst 4/8 dygn per år hamnade i grupper och plutoner fyllda med andra soldater som också var det. Nu övar man med samma kamrater på övningarna vilket både gör att förbandet kan komma vidare, i stället för att repetera samma moment övning efter övning, och att soldaterna trivs. Ett högt övningsdeltagande är alltså en förutsättning för att man ska trivas i Hemvärnet och därmed också för att förbanden ska nå uppställda mål.
Dalregementsgruppen har även en artikel med bilder från när grannkompaniet genomförde motsvarande övning:
Välfyllt förband tränade eskort och transportskydd
onsdag 12 september 2012
Ansvaret för tvåbefälssystemet
Kungl Krigsvetenskapsakademien kommenterar idag införande av tvåbefälssystemet. ÖB skriver att det är riksdag och regering som beslutat att införa ett tvåbefälssystem. KKrVA konstaterar dock att initiativet kom 2006 från dåvarande ÖB.
Så här går det till inom försvarspolitiken, liksom inom de flesta (alla?) politikområden. Myndigheten (Försvarsmakten) hemställer först om en förändring. Regeringen låter sedan utreda förslaget, vilket ofta sker av tjänstemän från myndigheten. Slutligen skriver tjänstemän på departementet, som ofta kan ha en bakgrund inom myndigheten, en proposition till riksdagen som efter utskottsbehandling klubbar igenom förslaget. För den som vill veta mer rekommenderas Hans Lindblads (fp) böcker Jag var för snäll och Ämbetsmannastaten.
Jag skulle gissa att alla förändringar inom ramen för den stora ominriktningen av Försvarsmakten gått till på detta sätt. Det politiska intresset har varit begränsat till att minska kostnaderna. Det ansvar man ska lägga på politikerna i regering och riksdag är inte att de kommit med en lång rad dåliga förslag utan i stället att man inte ifrågasatt de förslag som kommit från Försvarsmakten.
Det allvarliga i frågan är när myndighetsföreträdare, och i detta fall till och med myndighetschefen, lägger ansvaret för impopulära förändringar på politikerna. Om inte ÖB fullt ut står för tvåbefälssystemet - vem ska då göra det?
Så här går det till inom försvarspolitiken, liksom inom de flesta (alla?) politikområden. Myndigheten (Försvarsmakten) hemställer först om en förändring. Regeringen låter sedan utreda förslaget, vilket ofta sker av tjänstemän från myndigheten. Slutligen skriver tjänstemän på departementet, som ofta kan ha en bakgrund inom myndigheten, en proposition till riksdagen som efter utskottsbehandling klubbar igenom förslaget. För den som vill veta mer rekommenderas Hans Lindblads (fp) böcker Jag var för snäll och Ämbetsmannastaten.
Jag skulle gissa att alla förändringar inom ramen för den stora ominriktningen av Försvarsmakten gått till på detta sätt. Det politiska intresset har varit begränsat till att minska kostnaderna. Det ansvar man ska lägga på politikerna i regering och riksdag är inte att de kommit med en lång rad dåliga förslag utan i stället att man inte ifrågasatt de förslag som kommit från Försvarsmakten.
Det allvarliga i frågan är när myndighetsföreträdare, och i detta fall till och med myndighetschefen, lägger ansvaret för impopulära förändringar på politikerna. Om inte ÖB fullt ut står för tvåbefälssystemet - vem ska då göra det?
lördag 8 september 2012
Klimatförändringar eller peak oil?
Cornucopia skriver idag om kombinationen av riskerna för klimatförändringar eller peak oil/coal/... och gör de försiktiga antagandena att respektive risk bara är omkring 90 % vilket då ger att sannolikheten för att vi varken ska drabbas av effekterna av klimatförändring eller peak oil är 1 %. De åtgärder som krävs för tvillingproblemen är likartade. Den totala globala energiförbrukning måste kraftigt minskas och vi måste försöka ersätta så mycket fossil energi som möjligt med förnyelsebar sådan.
Mitt parti har tydligt valt att koncentrera argumentationen på klimatförändringarna och efter det stora genomslag som Al Gores film En obekväm sanning fick så har den politiska linjen gett god utdelning. Partiets ledande företrädare är väl medvetna om peak oil-problematiken men partiet har valt att hantera denna som en del i klimatpolitiken.
Cornucopia ställer frågan om vi inte redan passerat alla möjligheter att sätta stopp för allvarliga klimatförändringar och föreslår en alternativ politik som syftar till minskad globalisering.
Själv vet jag inte om det skulle vara möjligt att stoppa allvarliga klimatförändringar idag men jag är tyvärr övertygad om att det inte kommer att ske. Det finns alltför starka intressen, både ekonomiska och allmänt mänskliga, för att fortsätta att pumpa upp och förbränna den olja (gas, kol) som är tillgänglig för att det inte ska ske.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan klimatförändringar och peak oil. Medan båda problemen är globala så kräver klimatförändringarna också globala lösningar. Det spelar ingen roll för oss i Sverige om vi minskar vår energiförbrukning och går över till alternativa bränslen om något annan land i stället bränner upp oljan - vi drabbas av de globala klimatförändringarna på samma sätt ändå. Om syftet i stället är att minska vårt oljeberoende utifrån peak oil-problematiken så är det meningsfullt med lokala lösningar.
I längden kommer det inte gå att motivera vår befolkning att göra uppoffringar för att komma till rätta med klimatförändringar, om det är uppenbart att det inte ger någon effekt globalt, och därför vill jag se att Miljöpartiet flyttas fokus från klimatförändringarna till peak oil.
Mitt parti har tydligt valt att koncentrera argumentationen på klimatförändringarna och efter det stora genomslag som Al Gores film En obekväm sanning fick så har den politiska linjen gett god utdelning. Partiets ledande företrädare är väl medvetna om peak oil-problematiken men partiet har valt att hantera denna som en del i klimatpolitiken.
Cornucopia ställer frågan om vi inte redan passerat alla möjligheter att sätta stopp för allvarliga klimatförändringar och föreslår en alternativ politik som syftar till minskad globalisering.
Själv vet jag inte om det skulle vara möjligt att stoppa allvarliga klimatförändringar idag men jag är tyvärr övertygad om att det inte kommer att ske. Det finns alltför starka intressen, både ekonomiska och allmänt mänskliga, för att fortsätta att pumpa upp och förbränna den olja (gas, kol) som är tillgänglig för att det inte ska ske.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan klimatförändringar och peak oil. Medan båda problemen är globala så kräver klimatförändringarna också globala lösningar. Det spelar ingen roll för oss i Sverige om vi minskar vår energiförbrukning och går över till alternativa bränslen om något annan land i stället bränner upp oljan - vi drabbas av de globala klimatförändringarna på samma sätt ändå. Om syftet i stället är att minska vårt oljeberoende utifrån peak oil-problematiken så är det meningsfullt med lokala lösningar.
I längden kommer det inte gå att motivera vår befolkning att göra uppoffringar för att komma till rätta med klimatförändringar, om det är uppenbart att det inte ger någon effekt globalt, och därför vill jag se att Miljöpartiet flyttas fokus från klimatförändringarna till peak oil.
tisdag 21 augusti 2012
Hans Lindblad (fp) - ny försvarspolitisk förebild
Av en slump hittade jag nu idag denna artikel, skriven av före detta riksdagsmannen och försvarspolitikern Hans Lindblad (fp):
En försvarspolitikers upplevelser a propå Lennart Ljungs tjänstedagböcker
Jag minns namnet, men inte så mycket mer, från 90-talets debatt och jag ska villigt erkänna att jag då inte insåg hur väl genomtänkt folkpartiets försvarspolitik var. Samhället i allmänhet och försvarspolitiken i synnerhet skulle må bra av mer tillbakablickar så att vissa får ta ansvar för misslyckanden medan andra får erkännande.Efter att ha läst denna artikel inser jag att vårt försvar skulle mått mycket bättre idag om försvarspolitiker som Hans Lindblad haft mer att säga till om.
Några intressanta citat som belyser hur relationen var mellan ÖB och riksdagen då men som även har bäring på dagens förhållanden:
"[...] Något som helst tal om ekonomisk nivå var det självfallet inte.
Det sista citatet är kanske intressantast. Det belyser att Ljung, liksom också andra ÖB-ar, tycktes anse att politikernas uppgift ifråga om försvaret var att ge så höga anslag som möjligt. Däremot bör de inte granska olika funktioner inom försvarsmakten för att söka luckor eller obalanser. Problemet ur ÖB:s synvinkel med sådant var naturligtvis att om politiker började titta på alternativa lösningar inför ett försvarsbeslut så kunde det rubba kompromisserna i militärledningen och därmed själva grundbulten i försvaret, alltså principen för anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna.
Men försvarsanslagen kan aldrig vara en fråga som avgörs i dialog mellan försvarspolitiker och ÖB. Inom respektive parti och koalition måste den ekonomiska avvägningen göras över hela fältet, alltså skatter mot behov inom samtliga departements områden." (s. 7)
"De folkvaldas roll
Politiker i alla demokratier vet att ”verkligheten sitter i detaljerna”. En av mina uppgifter som försvarspolitiker var att inför kollegor i riksdagsgruppen och partiet i övrigt ange om jag tyckte försvaret borde förstärkas. Självklar politisk etik gjorde att jag knappast kunde föreslå mer pengar om jag inte tyckte att de anslag försvaret redan hade användes på ett optimalt sätt." (s. 7)
"Den stora skillnaden mellan politiker inom till exempel skola och trafik jämfört med försvar är att inom det senare området kan myndigheten dölja mycket genom hemligstämpeln. Det kändes konstigt att sitta i de mest centrala organen för försvarspolitiker men inte få veta eller påverka vilken uthållighet som skulle gälla för förnödenheter, bränsle och ammunition. Vi fick nöja oss med beskedet att uthålligheten var ”X veckor”. Då är det inte lätt att ta ställning till vad dessa områden borde kosta. Men Sverige är ju ett land där tjänstemän överordnas folkvalda." (s. 8)
Något som överraskade mig var beskrivningen av regeringsskiftet 1991, och särskilt då skiftet från Roine Carlsson (s) till Anders Björck (m), som det som förhindrade en balanserad modernisering och omstrukturering av Försvarsmakten. Konsekvenserna av detta lider vi fortfarande av.
Artikeln är väl värt att läsas i sin helhet. Själv har jag idag även beställt ett par böcker Hans Lindblad skrivit.
En försvarspolitikers upplevelser a propå Lennart Ljungs tjänstedagböcker
Jag minns namnet, men inte så mycket mer, från 90-talets debatt och jag ska villigt erkänna att jag då inte insåg hur väl genomtänkt folkpartiets försvarspolitik var. Samhället i allmänhet och försvarspolitiken i synnerhet skulle må bra av mer tillbakablickar så att vissa får ta ansvar för misslyckanden medan andra får erkännande.Efter att ha läst denna artikel inser jag att vårt försvar skulle mått mycket bättre idag om försvarspolitiker som Hans Lindblad haft mer att säga till om.
Några intressanta citat som belyser hur relationen var mellan ÖB och riksdagen då men som även har bäring på dagens förhållanden:
"[...] Något som helst tal om ekonomisk nivå var det självfallet inte.
Det sista citatet är kanske intressantast. Det belyser att Ljung, liksom också andra ÖB-ar, tycktes anse att politikernas uppgift ifråga om försvaret var att ge så höga anslag som möjligt. Däremot bör de inte granska olika funktioner inom försvarsmakten för att söka luckor eller obalanser. Problemet ur ÖB:s synvinkel med sådant var naturligtvis att om politiker började titta på alternativa lösningar inför ett försvarsbeslut så kunde det rubba kompromisserna i militärledningen och därmed själva grundbulten i försvaret, alltså principen för anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna.
Men försvarsanslagen kan aldrig vara en fråga som avgörs i dialog mellan försvarspolitiker och ÖB. Inom respektive parti och koalition måste den ekonomiska avvägningen göras över hela fältet, alltså skatter mot behov inom samtliga departements områden." (s. 7)
"De folkvaldas roll
Politiker i alla demokratier vet att ”verkligheten sitter i detaljerna”. En av mina uppgifter som försvarspolitiker var att inför kollegor i riksdagsgruppen och partiet i övrigt ange om jag tyckte försvaret borde förstärkas. Självklar politisk etik gjorde att jag knappast kunde föreslå mer pengar om jag inte tyckte att de anslag försvaret redan hade användes på ett optimalt sätt." (s. 7)
"Den stora skillnaden mellan politiker inom till exempel skola och trafik jämfört med försvar är att inom det senare området kan myndigheten dölja mycket genom hemligstämpeln. Det kändes konstigt att sitta i de mest centrala organen för försvarspolitiker men inte få veta eller påverka vilken uthållighet som skulle gälla för förnödenheter, bränsle och ammunition. Vi fick nöja oss med beskedet att uthålligheten var ”X veckor”. Då är det inte lätt att ta ställning till vad dessa områden borde kosta. Men Sverige är ju ett land där tjänstemän överordnas folkvalda." (s. 8)
Något som överraskade mig var beskrivningen av regeringsskiftet 1991, och särskilt då skiftet från Roine Carlsson (s) till Anders Björck (m), som det som förhindrade en balanserad modernisering och omstrukturering av Försvarsmakten. Konsekvenserna av detta lider vi fortfarande av.
Artikeln är väl värt att läsas i sin helhet. Själv har jag idag även beställt ett par böcker Hans Lindblad skrivit.
lördag 18 augusti 2012
Alliansfrihet i fred syftande till ...
Den officiella säkerhetspolitiska linjen under det kalla kriget var Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Nu i efterhand har vi fått lära oss att Försvarsmakten hade ett omfattande samarbete med NATO även i fredstid. Men även om det var mycket få som hade insyn i dubbelspelet på högsta nivå så måste det ha varit desto fler som insåg att Försvarsmaktens praktik inte hängde ihop med säkerhetspolitiken.
Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.
Med tornradarn PS 15 fick Flygvapnet möjlighet att stridsleda jaktflyg mot flygplan även på låg höjd men inte i alla områden. Sverige hade inte råd att bygga ut detta system runt hela kusten/gränsen och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se en tyngdpunkt åt sydost; mot de länder som var med i Warszawapakten.
En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.
Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.
En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.
Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.
Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.
PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:
Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.
Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.
En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.
Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.
En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.
Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.
Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.
PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:
Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.
Militarismen - ett problem i Sverige?
I Aftonbladet läste jag ett bekant namn under debattartikeln Låt ungdomar slippa militär på sin festival. Den var bland annat skriven av Lisa Behrenfeldt som jag känner till som redaktör för Fältbiologernas tidning Fältbiologen men som tydligen också är aktiv i nätverket Ofog. Aktivisterna är antimilitarister och ser det som ett problem att ungdomar utsätts för Försvarsmaktens informationsinsatser på festivalen Ung08.
Jag vill börja med att ta avstånd från militarism. Enligt NE är militarism "tänkesätt och åtgärder som hör samman med en auktoritär användning av militär våldsmakt utanför de professionellt avgränsade militära försvarsuppgifterna inom ett samhället. Militarism innebär t.ex. att en militär ordning föredras framför en civil inte endast för att den anses mer effektiv utan också för att den återger nationalistiska, historiska eller manliga ideal." Den tyska och japanska militarismen var en starkt bidragande orsak till det andra världskriget.
Sverige under det kalla kriget kan med sitt totalförsvar ses som ett väldigt militariserat samhälle. Varje person hade sin uppgift att fylla i beredskapsplanerna och inte bara värnpliktiga män utan även familjens Volvo var krigsplacerad. Jag har dock aldrig själv upplevt att det svenska försvaret varit särskilt militaristiskt och jag tror att det hade sin orsak i den starka folkförankringen. Ett värnpliktsförsvar kan leda till att varje man blir en soldat men i Sverige gjorde det i stället att militären blev en del av folket. Antagligen går detta tillbaka till andan under krigsårens beredskapstjänstgöring.
Aktivisterna tar även upp motsättningen mellan skolans uppdrag att lära elever att fråga varför och militärens krav på blind lydnad. Inte heller här känner jag igen mig. Beskrivningen kanske passar in på kustjägarnas rätt extrema utbildning men inte på övrig värnpliktsutbildning - svenska soldater med värnpliktiga befäl har varit mycket bra på att tänka själva. Att en order sedan inte kan vara ett beslutsunderlag följer av de krav som kriget ställer och det lär man sig att acceptera utan att därför förlora förmågan att tänka själv. I stort sett alla befäl jag kommit i kontakt med har visat att detta är en fråga om av/på. I vissa lägen krävs lydnad utan ifrågasättande men annars är det ingen större skillnad mot hur man arbetar tillsammans civilt.
I dag har vi dock ett yrkesförsvar och folkförankringen är inte längre en självklarhet. Jag ser också risker med en militär som isoleras från samhället i övrigt och som med tiden kan utveckla en tydlig kåranda med värderingar som skiljer sig från det civila samhället. Aktivisterna skriver att Försvarsmaktens deltagande i festivalen är en del av rekryteringsarbetet som ungdomarna alltså ska skyddas ifrån. Samtidigt är det ett problem att segregation och hopplöshet riskerar att bli den främsta grunden för rekrytering. Här ser jag en stor motsägelse. Om vi vill motverka att Försvarsmakten och de anställda soldaterna isoleras från samhället så krävs att Försvarsmakten visar upp sig och arbetar med bred rekryteringen även mot de som inte har förlorat hoppet.
När jag läser om Ofogs aktioner får jag intrycket av att detta handlar mer om att aktivisterna vill söka spänning i tillvaron på ett sätt som är accepterat i deras umgängeskretsar än om vilja att arbeta mot de verkliga militära hoten i vår värld, det vill säga de drivs av samma krafter som lockar andra att bli militärer.
Jag vill börja med att ta avstånd från militarism. Enligt NE är militarism "tänkesätt och åtgärder som hör samman med en auktoritär användning av militär våldsmakt utanför de professionellt avgränsade militära försvarsuppgifterna inom ett samhället. Militarism innebär t.ex. att en militär ordning föredras framför en civil inte endast för att den anses mer effektiv utan också för att den återger nationalistiska, historiska eller manliga ideal." Den tyska och japanska militarismen var en starkt bidragande orsak till det andra världskriget.
Sverige under det kalla kriget kan med sitt totalförsvar ses som ett väldigt militariserat samhälle. Varje person hade sin uppgift att fylla i beredskapsplanerna och inte bara värnpliktiga män utan även familjens Volvo var krigsplacerad. Jag har dock aldrig själv upplevt att det svenska försvaret varit särskilt militaristiskt och jag tror att det hade sin orsak i den starka folkförankringen. Ett värnpliktsförsvar kan leda till att varje man blir en soldat men i Sverige gjorde det i stället att militären blev en del av folket. Antagligen går detta tillbaka till andan under krigsårens beredskapstjänstgöring.
Aktivisterna tar även upp motsättningen mellan skolans uppdrag att lära elever att fråga varför och militärens krav på blind lydnad. Inte heller här känner jag igen mig. Beskrivningen kanske passar in på kustjägarnas rätt extrema utbildning men inte på övrig värnpliktsutbildning - svenska soldater med värnpliktiga befäl har varit mycket bra på att tänka själva. Att en order sedan inte kan vara ett beslutsunderlag följer av de krav som kriget ställer och det lär man sig att acceptera utan att därför förlora förmågan att tänka själv. I stort sett alla befäl jag kommit i kontakt med har visat att detta är en fråga om av/på. I vissa lägen krävs lydnad utan ifrågasättande men annars är det ingen större skillnad mot hur man arbetar tillsammans civilt.
I dag har vi dock ett yrkesförsvar och folkförankringen är inte längre en självklarhet. Jag ser också risker med en militär som isoleras från samhället i övrigt och som med tiden kan utveckla en tydlig kåranda med värderingar som skiljer sig från det civila samhället. Aktivisterna skriver att Försvarsmaktens deltagande i festivalen är en del av rekryteringsarbetet som ungdomarna alltså ska skyddas ifrån. Samtidigt är det ett problem att segregation och hopplöshet riskerar att bli den främsta grunden för rekrytering. Här ser jag en stor motsägelse. Om vi vill motverka att Försvarsmakten och de anställda soldaterna isoleras från samhället så krävs att Försvarsmakten visar upp sig och arbetar med bred rekryteringen även mot de som inte har förlorat hoppet.
När jag läser om Ofogs aktioner får jag intrycket av att detta handlar mer om att aktivisterna vill söka spänning i tillvaron på ett sätt som är accepterat i deras umgängeskretsar än om vilja att arbeta mot de verkliga militära hoten i vår värld, det vill säga de drivs av samma krafter som lockar andra att bli militärer.
Strid e livet - Vägra muck
Under åren 1979-1980 bildades, slog och dog pop-punk-reggae-gruppen Rasta Hunden från Sundsvall. Jag bodde själv i Sundsvall under de åren men då jag var omkring 5 år så har jag inga som helst minnen av gruppen. Jag hörde i stället deras enda skiva Rasta Hunden i början av 1990-talet. En av spåren på skivan heter Strid e livet. Nu har jag läst att texten är dubbelt ironisk (dvs den ironiserar över ironiska texter) men när jag hörde den hade jag svårt att förstå kopplingen till Afghanistan. Nu idag 2012 kan man i stället få för sig att texten handlar om GSS/K i ISAF.
tisdag 7 augusti 2012
Vill regeringen krascha försvaret?
Som miljöpartist var det glädjande att öppna tidningen i morse och läsa Peter Rådbergs (MP, försvarsutskottet) debattartikel på Brännpunkt Jas Gripen kan krascha försvaret.
[...]
Frågan är vad regeringen tycker är viktigast: försvarsindustripolitik eller försvarspolitik?
Det är inte ett särskilt vågat påstående att Gripen-systemet har slukat en oproportionerligt stor del av försvarsanslagen. Vi har ett modernt flygplan men inte tillräckligt med pengar för att kunna låta våra piloter få tillräckligt med flygtid eller ha modern och tillräcklig beväpning.
[...]
Miljöpartiet har varit kritisk till JAS-projektet under lång tid. Nu handlar kritiken dock inte längre om att vi inte behöver något försvar, eller något stridsflygplan alls, utan om att regeringens politik leder till en kraschad försvarsförmåga. Jag kan med gott samvete konstatera att Miljöpartiet har en väsentligt bättre försvarspolitik än regeringen, men jag måste erkänna att jag är mer förvånad än glad över detta.
[...]
Frågan är vad regeringen tycker är viktigast: försvarsindustripolitik eller försvarspolitik?
Det är inte ett särskilt vågat påstående att Gripen-systemet har slukat en oproportionerligt stor del av försvarsanslagen. Vi har ett modernt flygplan men inte tillräckligt med pengar för att kunna låta våra piloter få tillräckligt med flygtid eller ha modern och tillräcklig beväpning.
[...]
Miljöpartiet har varit kritisk till JAS-projektet under lång tid. Nu handlar kritiken dock inte längre om att vi inte behöver något försvar, eller något stridsflygplan alls, utan om att regeringens politik leder till en kraschad försvarsförmåga. Jag kan med gott samvete konstatera att Miljöpartiet har en väsentligt bättre försvarspolitik än regeringen, men jag måste erkänna att jag är mer förvånad än glad över detta.
tisdag 31 juli 2012
Jules Verne - 123 år före sin tid
I morse läste jag i tidningen att:
Danska forskare är på väg till Arktis för att samla data som kan dokumentera att Danmark och Grönland har rättmätiga krav på havsområden vid Nordpolen.
SvD skriver också att Arktis gömmer rika fyndigheter av olja och gas.
Detta fick mig osökt att tänka på Jules Vernes bok Barbicane & co som utgavs 1889 och som jag för tillfället läser för barnen. I boken strävar Barbicane & co, aka Praktiska Nordpolsbolaget, aka Kanonklubben efter rätten till Nordpolen; allt land och vatten norr om den 84 breddgraden för att där utvinna det svarta guldet:
"Det är ett välbekant faktum att kolfyndigheter finns över hela världen både i Europa och Amerika, och fyndigheterna i Förenta Staterna är sannolikt världens största. Det finns också stora fyndigheter i Asien, Afrika och Australien. Ju mer vi utforskar Jorden, dess fler fyndigheter upptäcks. Vi kommer inte att lida brist på kol på hundratals år. Enbart England producerar 160 miljoner ton per år, och man beräknar att det i hela världen bryts drygt 400 miljoner ton per år. Naturligtvis måste denna brytning ökas för varje år i proportion till industriernas ständigt ökande behov. Kolet är nämligen nödvändigt antingen man utnyttjar ånga eller elektricitet. Världen kan i själva verket liknas vid en carbonivore, en varelse vars mage inte tål annat än kol. Kol används inte bara för uppvärmning utan också som ett basmaterial i många industrier. Efter bearbetning i laboratorierna kan man måla med det, parfymera med det, rena med det, lysa med det och itll och med göra diamanter av det. Dess användningsområde är till och med större än järnets. Vi kommer aldrig att lida brist på denna metall, eftersom Jorden består av järn, men kol förekommer inte i samma utsträckning. Personer som vet vad de talar om, och som ser några hundra år in i framtiden, talar alltid om en kommande kolbrist."
Idag vet vi att det inte finns något land vid nordpolen och med det svarta guldet menar vi snarare olja än kol men i övrigt är det stora likheter. I boken planerar Barbicane & co att förändra klimatet vid nordpolen för att kunna komma åt kolfyndigheterna (spoiler) medan mänskligheten i verkligheten kommit att förändra klimatet genom förbränning av just svart guld. Danmarks anspråk på nordpolen representeras i boken av Erik Baldenak men rätten till området avgörs i den inte av de olika ländernas argument utan av vilket land som betalar mest vid en auktion.
För klimatet vore det bäst om den olja och gas som finns under Norra ishavet stannade där men även utan klimatförändringar borde oljan och gasen sparas för kommande generationers möjligheter att upprätthålla det högteknologiska samhälle vi gjort oss beroende av. Nu kommer vi trots detta antagligen att få se utvinning av olja i Arktis och vi kan inte räkna med att tvister avgörs med fredliga medel. Barbicane & co hade planerat en klimatförändring med hög hastighet så i jämförelse med deras planer går den verkliga klimatförändringen långsamt men nu 123 år senare är kampen om det svarta guldet i Arktis här.
Danska forskare är på väg till Arktis för att samla data som kan dokumentera att Danmark och Grönland har rättmätiga krav på havsområden vid Nordpolen.
SvD skriver också att Arktis gömmer rika fyndigheter av olja och gas.
Detta fick mig osökt att tänka på Jules Vernes bok Barbicane & co som utgavs 1889 och som jag för tillfället läser för barnen. I boken strävar Barbicane & co, aka Praktiska Nordpolsbolaget, aka Kanonklubben efter rätten till Nordpolen; allt land och vatten norr om den 84 breddgraden för att där utvinna det svarta guldet:
"Det är ett välbekant faktum att kolfyndigheter finns över hela världen både i Europa och Amerika, och fyndigheterna i Förenta Staterna är sannolikt världens största. Det finns också stora fyndigheter i Asien, Afrika och Australien. Ju mer vi utforskar Jorden, dess fler fyndigheter upptäcks. Vi kommer inte att lida brist på kol på hundratals år. Enbart England producerar 160 miljoner ton per år, och man beräknar att det i hela världen bryts drygt 400 miljoner ton per år. Naturligtvis måste denna brytning ökas för varje år i proportion till industriernas ständigt ökande behov. Kolet är nämligen nödvändigt antingen man utnyttjar ånga eller elektricitet. Världen kan i själva verket liknas vid en carbonivore, en varelse vars mage inte tål annat än kol. Kol används inte bara för uppvärmning utan också som ett basmaterial i många industrier. Efter bearbetning i laboratorierna kan man måla med det, parfymera med det, rena med det, lysa med det och itll och med göra diamanter av det. Dess användningsområde är till och med större än järnets. Vi kommer aldrig att lida brist på denna metall, eftersom Jorden består av järn, men kol förekommer inte i samma utsträckning. Personer som vet vad de talar om, och som ser några hundra år in i framtiden, talar alltid om en kommande kolbrist."
Idag vet vi att det inte finns något land vid nordpolen och med det svarta guldet menar vi snarare olja än kol men i övrigt är det stora likheter. I boken planerar Barbicane & co att förändra klimatet vid nordpolen för att kunna komma åt kolfyndigheterna (spoiler) medan mänskligheten i verkligheten kommit att förändra klimatet genom förbränning av just svart guld. Danmarks anspråk på nordpolen representeras i boken av Erik Baldenak men rätten till området avgörs i den inte av de olika ländernas argument utan av vilket land som betalar mest vid en auktion.
För klimatet vore det bäst om den olja och gas som finns under Norra ishavet stannade där men även utan klimatförändringar borde oljan och gasen sparas för kommande generationers möjligheter att upprätthålla det högteknologiska samhälle vi gjort oss beroende av. Nu kommer vi trots detta antagligen att få se utvinning av olja i Arktis och vi kan inte räkna med att tvister avgörs med fredliga medel. Barbicane & co hade planerat en klimatförändring med hög hastighet så i jämförelse med deras planer går den verkliga klimatförändringen långsamt men nu 123 år senare är kampen om det svarta guldet i Arktis här.
lördag 28 juli 2012
Vad gör en politiker till en försvarsvän?
Jag har ibland reagerat på begreppet försvarsvän då en sådan verkar se till Försvarsmaktens bästa och inte till vilken försvarspolitik som är bäst för Sverige. Samtidigt fyller det en funktion som ett sammanfattande begrepp för personer som, av olika anledningar, är positiva till ett militärt försvar. Vilka är då de viktigaste anledningarna; vad gör en politiker till en försvarsvän?
Under 1940- till 1960-talen tror jag att det var erfarenheterna från det andra världskrigets neutralitetspolitik och krigshot som gjorde många politiker till försvarsvänner. Även erfarenheter av beredskapstjänstgöringen för de som senare blev politiker var säkert också betydelsefulla. Under 1970- till 1990-talen kom i stället försvarspolitiken alltmer att bara handla om fredsorganisationen och vilka förband som skulle läggas ner. Det blev i högre grad endast politiker som kom från orter med något militärt förband som blev försvarsvänner samtidigt som erfarenheterna från värnpliktstjänstgöringen för en stor andel av männen också medförde att en del blivande politiker hade en positiv syn på försvaret. Nu på 2000-talet har i stort sett alla gamla regementen lagts ner och värnplikten har gått till vila. Idag verkar det i stället vara så att en stor del av försvarsvännerna bland politikerna själva är, eller har varit, anställda inom Försvarsmakten.
Givetvis är detta en förenklad bild som inte kan förklara det försvarspolitiska ställningstagandet hos varje enskild politiker men jag tror ändå att det kan ge förståelse i stora drag.
Kan vi då utifrån detta göra några prognoser; hur kommer inställningen till försvaret att förändras i framtiden?
Ifall Sverige återigen, som 1939, utsätts för ett verkligt krigshot så skulle det givetvis göra skillnad - men då skulle det antagligen också vara för sent att bygga upp försvaret för det då aktuella hotet. När det gäller antalet orter med fredsförband och antalet politiker med egen erfarenhet av värnspliktsutbildning så verkar Försvarsmaktens inställning vara att det skulle vara möjligt att ytterligare reducera antalet fredsförband och vi som har utbildats som värnpliktiga blir inte fler utan äldre och färre. Min bild är därför att andelen försvarsvänner bland politikerna ytterligare kommer att minskas.
I resonemanget ovan har jag betonat irrationella förklaringar till varför vi ska ha ett militärt försvar, men så ser politiken ut inom många politikområden, och där går utvecklingen alltså mot allt färre försvarsvänner. De officiella argumenten byggde tidigare på en hotbild i form av stormakt röd, och när den blev inaktuell skulle försvaret skapa säkerhet här genom insatser (inte försvar) där, långt borta. Nu har nyttan i/resultatet av främst insatsen/kriget i Afghanistan börjat ifrågasättas och då verkar istället en del försvarsvänner plocka fram den gamla hotbilden med stormakten i öster.
För att vi återigen ska få ett nationellt försvar av större värde så tror jag att det behövs nytänkande från försvarsvänner inom och utanför Försvarsmakten. Det behövs en öppen debatt som förhoppningsvis kan leda till en samsyn mellan de politiska blocken kring vilket varför vi ska ha ett försvaret, och hur det ska se ut.
Under 1940- till 1960-talen tror jag att det var erfarenheterna från det andra världskrigets neutralitetspolitik och krigshot som gjorde många politiker till försvarsvänner. Även erfarenheter av beredskapstjänstgöringen för de som senare blev politiker var säkert också betydelsefulla. Under 1970- till 1990-talen kom i stället försvarspolitiken alltmer att bara handla om fredsorganisationen och vilka förband som skulle läggas ner. Det blev i högre grad endast politiker som kom från orter med något militärt förband som blev försvarsvänner samtidigt som erfarenheterna från värnpliktstjänstgöringen för en stor andel av männen också medförde att en del blivande politiker hade en positiv syn på försvaret. Nu på 2000-talet har i stort sett alla gamla regementen lagts ner och värnplikten har gått till vila. Idag verkar det i stället vara så att en stor del av försvarsvännerna bland politikerna själva är, eller har varit, anställda inom Försvarsmakten.
Givetvis är detta en förenklad bild som inte kan förklara det försvarspolitiska ställningstagandet hos varje enskild politiker men jag tror ändå att det kan ge förståelse i stora drag.
Kan vi då utifrån detta göra några prognoser; hur kommer inställningen till försvaret att förändras i framtiden?
Ifall Sverige återigen, som 1939, utsätts för ett verkligt krigshot så skulle det givetvis göra skillnad - men då skulle det antagligen också vara för sent att bygga upp försvaret för det då aktuella hotet. När det gäller antalet orter med fredsförband och antalet politiker med egen erfarenhet av värnspliktsutbildning så verkar Försvarsmaktens inställning vara att det skulle vara möjligt att ytterligare reducera antalet fredsförband och vi som har utbildats som värnpliktiga blir inte fler utan äldre och färre. Min bild är därför att andelen försvarsvänner bland politikerna ytterligare kommer att minskas.
I resonemanget ovan har jag betonat irrationella förklaringar till varför vi ska ha ett militärt försvar, men så ser politiken ut inom många politikområden, och där går utvecklingen alltså mot allt färre försvarsvänner. De officiella argumenten byggde tidigare på en hotbild i form av stormakt röd, och när den blev inaktuell skulle försvaret skapa säkerhet här genom insatser (inte försvar) där, långt borta. Nu har nyttan i/resultatet av främst insatsen/kriget i Afghanistan börjat ifrågasättas och då verkar istället en del försvarsvänner plocka fram den gamla hotbilden med stormakten i öster.
För att vi återigen ska få ett nationellt försvar av större värde så tror jag att det behövs nytänkande från försvarsvänner inom och utanför Försvarsmakten. Det behövs en öppen debatt som förhoppningsvis kan leda till en samsyn mellan de politiska blocken kring vilket varför vi ska ha ett försvaret, och hur det ska se ut.
lördag 21 juli 2012
Kan politikerna lita på militären?
I försvarsdebatten kan man ofta läsa att det är politikerna som har ansvaret för inriktningen av försvarspolitiken och att Försvarsmakten bara genomför politiskt fattade beslut samt att vi har ett försvar för att trygga vår demokrati. Försvarsmakten borde alltså vara en myndighet med ett särskilt ansvar för att respektera demokratiskt (politiskt) fattade beslut, men så har det inte alltid varit. I grunden tror jag att det beror på att militärer under det kalla kriget ansåg sig ha ett tolkningsföreträde när det gäller militära hotbilder.
Det främsta exemplet på detta var det omfattande NATO-samarbetet under det kalla kriget. Vår officiella säkerhetspolitiska linje var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig men denna linje undergrävdes av ett omfattande samarbete med NATO-länder i fred. Denna dubbla säkerhetspolitik var visserligen sanktionerad av ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker men jag tycker ändå att det är problematiskt att som Mikael Holmström i Den dolda alliansen behandla den hemliga säkerhetspolitiska linjen som den verkliga, till skillnad från den officiella som i stort sett hela det svenska folket trodde på. För en betraktare i öst eller väst kanske det är rimligt att se Sverige som en icke röstande medlem av NATO men för svenskar som respekterar vår demokrati borde det vara en självklarhet att den officiella säkerhetspolitiska linjen var den verkliga. NATO-samarbetet under det kalla kriget, politiskt och militärt, gjordes alltså i strid mot de demokratiskt fattade besluten.
Det mest extrema västsamarbetet under det kalla kriget var troligtvis svenska amiralers bistånd till västliga ubåtsoperationer i svenska vatten under 1980-talet. Professor Ola Tunander har beskrivit detta i en rad böcker och för en vecka sedan publicerades hans artikel Subs and PSYOPs: The 1982 Swedish Submarine Intrusions i den brittiska vetenskapliga tidskriften Intelligence and National Security. Slutsatsen att de mest iögonfallande kränkningarna utfördes av ubåtar från väst stöds av observationer av främmande undervattensverksamhet samt av uttalanden från västliga politiker och militärer, som de brittiska och amerikanska marinministrarna Keith Speed och John Lehman och den amerikanska försvarsministern Caspar Weinberger. I artikeln citerar Tunander delar av en ännu opublicerad intervju med Lehman, gjord av den tysk-franska TV-kanalen Arte, samt redogör för samtal han själv haft med honom. Lehman har uppgett att ubåtsoperationerna mot Sverige beslutades av CIA-chefen William Caseys ‘Deception Operation Committee’ som PSYOPs riktade mot både Sverige och mot Sovjetunionen. Operationerna riktades mot den svenska opinionen och indirekt demokratin och bidrog till att andelen som såg Sovjetunionen som ett direkt hot mot Sverige ökade från 6 % till 42 %.
Idag har vi ett officiellt militärt samarbete med NATO, och med andra grannländer, men jag tror att dubbelspelet och hemlighetsmakeriet från det kalla krigets dagar fortfarande påverkar Sveriges säkerhetspolitik. För att kunna lägga grunden till en ny säkerhetspolitik, och därmed också ny försvarspolitik, behöver vi en öppen och ärlig säkerhetspolitisk debatt. Jag skulle därför vilja se en sanningskommission där de militärer som varit inblandade i hemligt samarbete med NATO-länder under det kalla kriget ska kunna vittna om detta under straffrihet.
Vi vet att Marinens utpekande av Ryssland som ansvarig för de ubåtskränkningar som visade sig vara minkar ledde till ansträngda relationer med Ryssland så sent som 1994. Även ni som inte tror att väst låg bakom ubåtskränkningarna kanske kan följa detta tankeexperiment? Antag att det faktiskt var ubåtar från väst som låg bakom de spektakulära kränkningarna av svenskt inre vatten och att ubåtar från Sovjetunionen inte kränkte svensk inre vatten efter U-137. Hur skulle du som Rysk politiker eller militär idag då tolka det faktum att svenska militärer fortfarande hävdar att det var fråga om sovjetiska ubåtar trots att tidigare politiker i väst bekräftat att deras nationer utfört ubåtsoperationer i svenska vatten i samverkan med svenska amiraler?
Det främsta exemplet på detta var det omfattande NATO-samarbetet under det kalla kriget. Vår officiella säkerhetspolitiska linje var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig men denna linje undergrävdes av ett omfattande samarbete med NATO-länder i fred. Denna dubbla säkerhetspolitik var visserligen sanktionerad av ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker men jag tycker ändå att det är problematiskt att som Mikael Holmström i Den dolda alliansen behandla den hemliga säkerhetspolitiska linjen som den verkliga, till skillnad från den officiella som i stort sett hela det svenska folket trodde på. För en betraktare i öst eller väst kanske det är rimligt att se Sverige som en icke röstande medlem av NATO men för svenskar som respekterar vår demokrati borde det vara en självklarhet att den officiella säkerhetspolitiska linjen var den verkliga. NATO-samarbetet under det kalla kriget, politiskt och militärt, gjordes alltså i strid mot de demokratiskt fattade besluten.
Det mest extrema västsamarbetet under det kalla kriget var troligtvis svenska amiralers bistånd till västliga ubåtsoperationer i svenska vatten under 1980-talet. Professor Ola Tunander har beskrivit detta i en rad böcker och för en vecka sedan publicerades hans artikel Subs and PSYOPs: The 1982 Swedish Submarine Intrusions i den brittiska vetenskapliga tidskriften Intelligence and National Security. Slutsatsen att de mest iögonfallande kränkningarna utfördes av ubåtar från väst stöds av observationer av främmande undervattensverksamhet samt av uttalanden från västliga politiker och militärer, som de brittiska och amerikanska marinministrarna Keith Speed och John Lehman och den amerikanska försvarsministern Caspar Weinberger. I artikeln citerar Tunander delar av en ännu opublicerad intervju med Lehman, gjord av den tysk-franska TV-kanalen Arte, samt redogör för samtal han själv haft med honom. Lehman har uppgett att ubåtsoperationerna mot Sverige beslutades av CIA-chefen William Caseys ‘Deception Operation Committee’ som PSYOPs riktade mot både Sverige och mot Sovjetunionen. Operationerna riktades mot den svenska opinionen och indirekt demokratin och bidrog till att andelen som såg Sovjetunionen som ett direkt hot mot Sverige ökade från 6 % till 42 %.
Idag har vi ett officiellt militärt samarbete med NATO, och med andra grannländer, men jag tror att dubbelspelet och hemlighetsmakeriet från det kalla krigets dagar fortfarande påverkar Sveriges säkerhetspolitik. För att kunna lägga grunden till en ny säkerhetspolitik, och därmed också ny försvarspolitik, behöver vi en öppen och ärlig säkerhetspolitisk debatt. Jag skulle därför vilja se en sanningskommission där de militärer som varit inblandade i hemligt samarbete med NATO-länder under det kalla kriget ska kunna vittna om detta under straffrihet.
Vi vet att Marinens utpekande av Ryssland som ansvarig för de ubåtskränkningar som visade sig vara minkar ledde till ansträngda relationer med Ryssland så sent som 1994. Även ni som inte tror att väst låg bakom ubåtskränkningarna kanske kan följa detta tankeexperiment? Antag att det faktiskt var ubåtar från väst som låg bakom de spektakulära kränkningarna av svenskt inre vatten och att ubåtar från Sovjetunionen inte kränkte svensk inre vatten efter U-137. Hur skulle du som Rysk politiker eller militär idag då tolka det faktum att svenska militärer fortfarande hävdar att det var fråga om sovjetiska ubåtar trots att tidigare politiker i väst bekräftat att deras nationer utfört ubåtsoperationer i svenska vatten i samverkan med svenska amiraler?
torsdag 19 juli 2012
Kustartilleriet 1902-2000, väl värt ett besök
På vägen hem från semester i Norrland stannade vi igår till vid Hemsö fästning. Jag hade förmånen att vara placerad i Hemvärnet på Holmögadd 1995-2000 (delvis beskrivet i boken Holmögadd - 1943-2003 60 år i marinens tjänst) och samtidigt som jag inte kan låta bli att sörja vårt skrotade kustförsvar så är det ändå glädjande att HÖ 1 bevarats och numera är tillgängligt för allmänheten. Barnen uppskattade visningen - äldsta dottern som är 10 år gav besöket betyget 4 av 5. Avstickaren tog 3 timmar; färjan ut gick kl. 1030, visningen började kl. 1100 och färjan tillbaka kl. 1300. Ett besök rekommenderas alla som passerar Härnösand!
En tröst är att det fortfarande finns militär närvaro längs kusten och på Hemsö och det kan vi nog tacka EU för. Hade det inte varit för Schengenavtalet hade säkert även alla fasta radarsystem skrotats i den stora oredan och ersatts med ett par rörliga radarstationer.
Radarmaster håller koll på havet (ÖA 2009-12-17)
En tröst är att det fortfarande finns militär närvaro längs kusten och på Hemsö och det kan vi nog tacka EU för. Hade det inte varit för Schengenavtalet hade säkert även alla fasta radarsystem skrotats i den stora oredan och ersatts med ett par rörliga radarstationer.
Radarmaster håller koll på havet (ÖA 2009-12-17)
tisdag 10 juli 2012
Försvarsmaktens information
Jag uppmärksammades nyligen på att Försvarsmaktens informationsdirektör uppmärksammat bloggen på Twitter - tack för det! Detta fick mig att tänka på min kontakt med Försvarsmaktens dåvarande presschef Bertil Ternert.
Under min grundutbildning till hydrofonist (PB Ubj) vid bojbåtsdivisionen 1993-95 var jag med och bidrog till att Försvarsmakten kunde konstatera att det ljud vi lyssnade efter härrörde från minkar och inte kränkande ubåtar. (Jag kan med gott samvete skriva att utan min personliga insats skulle vi inte kunnat upptäcka detta där och då det skedde men det får kanske bli ett senare blogginlägg.)
Själva upptäckten skedde natten till den 28 juli 1994 (av babords vakt, så själv låg jag och sov) och vi fick nästa dag skriva på papper om att vi var medvetna om att meddelarfriheten inte gällde för de inträffande händelserna. (Det skulle alltså vara ett hot mot rikets säkerhet ifall det blev känt att Flottan jagat mink och inte ubåtar.) Vi värnpliktiga spekulerade i vad nyheten skulle vara värd men inget läckte ut. Riksdagsvalet var september senare samma år och jag, som inte sympatiserade med Carl Bildt då heller, misstänkte att Försvarsmakten skulle vänta med att publicera nyheten tills efter valet. Den 17 augusti kom dock det första pressmeddelandet och kommande dagar hörde jag Bertil Ternert på radio meddela att marinen troligtvis jagat djur och inte ubåt. Försvarsmakten skötte informationsspridningen på ett mycket professionellt sätt.
På den besättning jag tillhörde visste vi att Högkvarteret visste att bevisen för att det rörde sig om mink var nästan helt säkra men så lät det inte i nyhetsrapporteringen. Några som inte alls trodde på att ljudet kom från något annat än ubåtar var övriga besättningar. De hade jagat detta ubåtsljud i flera år och inte fått någon information tjänstvägen om att det var på något annat sätt. Jag uppfattade det så att vi inte fick berätta något för de värnpliktga på övriga besättningar och jag bestämde mig därför för att försöka få tag på Bertil Ternert, som skött informationen i media och som uppenbarligen redan var införstådd. På nästa permission gick jag därför upp till Lidingövägen och i receptionen bad jag att få prata med honom. Jag hade inget passerkort så jag fick prata med honom på telefon. Jag förklarade att jag varit med om avslöjandet men att den personal som inte varit det fortfarande trodde att det var ubåtar och att jag tyckte att Försvarsmakten inte skött den interna information. Den delen var inte presschefens ansvar men när jag gick därifrån så kände jag att han hade förståelse för mina synpunkter.
Jag höll tyst om mitt besök vid Högkvarteret men några veckor senare fick faktiskt vi, och övriga besättningar, information av kommendörkapten A från MUST; vilken var mycket bra. Ytterligare ett par månader senare blev jag inkallad till befälsmässen en kväll. De hade då hört ett rykte om att bakgrunden till informationen från MUST var att någon från vår besättning varit upp på Högkvarteret. Av någon för mig okänd anledning hade då deras misstankar fallit på mig (vilket de i och för sig hade rätt i). Tydligen hade MUST-informationen väckt förvåning; inte för att det var något fel på den utan för att de aldrig varit med om att besättningar blivit informerade på det sättet.
Det mesta om minkjakten, samt hur Försvarsmakten offentliggjorde nyheten finns att läsa i rapporten:
Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten av Annika Brändström.
Jag får bilden att information tjänstevägen inte verkar fungera i dagens Försvarsmakt (exempelvis när det gäller övergången till IO 2014) så en reflektion är att Försvarsmakten fortfarande verkar ha lättare med informationen externt än informationen internt.
Under min grundutbildning till hydrofonist (PB Ubj) vid bojbåtsdivisionen 1993-95 var jag med och bidrog till att Försvarsmakten kunde konstatera att det ljud vi lyssnade efter härrörde från minkar och inte kränkande ubåtar. (Jag kan med gott samvete skriva att utan min personliga insats skulle vi inte kunnat upptäcka detta där och då det skedde men det får kanske bli ett senare blogginlägg.)
Själva upptäckten skedde natten till den 28 juli 1994 (av babords vakt, så själv låg jag och sov) och vi fick nästa dag skriva på papper om att vi var medvetna om att meddelarfriheten inte gällde för de inträffande händelserna. (Det skulle alltså vara ett hot mot rikets säkerhet ifall det blev känt att Flottan jagat mink och inte ubåtar.) Vi värnpliktiga spekulerade i vad nyheten skulle vara värd men inget läckte ut. Riksdagsvalet var september senare samma år och jag, som inte sympatiserade med Carl Bildt då heller, misstänkte att Försvarsmakten skulle vänta med att publicera nyheten tills efter valet. Den 17 augusti kom dock det första pressmeddelandet och kommande dagar hörde jag Bertil Ternert på radio meddela att marinen troligtvis jagat djur och inte ubåt. Försvarsmakten skötte informationsspridningen på ett mycket professionellt sätt.
På den besättning jag tillhörde visste vi att Högkvarteret visste att bevisen för att det rörde sig om mink var nästan helt säkra men så lät det inte i nyhetsrapporteringen. Några som inte alls trodde på att ljudet kom från något annat än ubåtar var övriga besättningar. De hade jagat detta ubåtsljud i flera år och inte fått någon information tjänstvägen om att det var på något annat sätt. Jag uppfattade det så att vi inte fick berätta något för de värnpliktga på övriga besättningar och jag bestämde mig därför för att försöka få tag på Bertil Ternert, som skött informationen i media och som uppenbarligen redan var införstådd. På nästa permission gick jag därför upp till Lidingövägen och i receptionen bad jag att få prata med honom. Jag hade inget passerkort så jag fick prata med honom på telefon. Jag förklarade att jag varit med om avslöjandet men att den personal som inte varit det fortfarande trodde att det var ubåtar och att jag tyckte att Försvarsmakten inte skött den interna information. Den delen var inte presschefens ansvar men när jag gick därifrån så kände jag att han hade förståelse för mina synpunkter.
Jag höll tyst om mitt besök vid Högkvarteret men några veckor senare fick faktiskt vi, och övriga besättningar, information av kommendörkapten A från MUST; vilken var mycket bra. Ytterligare ett par månader senare blev jag inkallad till befälsmässen en kväll. De hade då hört ett rykte om att bakgrunden till informationen från MUST var att någon från vår besättning varit upp på Högkvarteret. Av någon för mig okänd anledning hade då deras misstankar fallit på mig (vilket de i och för sig hade rätt i). Tydligen hade MUST-informationen väckt förvåning; inte för att det var något fel på den utan för att de aldrig varit med om att besättningar blivit informerade på det sättet.
Det mesta om minkjakten, samt hur Försvarsmakten offentliggjorde nyheten finns att läsa i rapporten:
Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten av Annika Brändström.
Jag får bilden att information tjänstevägen inte verkar fungera i dagens Försvarsmakt (exempelvis när det gäller övergången till IO 2014) så en reflektion är att Försvarsmakten fortfarande verkar ha lättare med informationen externt än informationen internt.
fredag 6 juli 2012
Varför får inte ÖB de pengar han behöver?
Under den senaste veckan har det bland försvarsbloggare varit en livlig debatt kring ÖB uttalande om att Försvarsmakten behöver mer pengar (se exempelvis Wiseman) medan nyheten inte fått något större genomslag i övriga media. Jag har då kommit att tänka på vad Carl Björeman skrev om Nils Swedlund, ÖB 1951-1961 i boken År av uppgång år av nedgång:
"En jämförelse med Helge Jung beträffande överbefälhavargärning utfaller inte till Swedlunds fördel. Utöver skillnaden i ledarstil tillkom en annan, mer väsentlig skillnad: Swedlund saknade Jungs starka känsla för att politikerna måste ha folket med sig i försvarsfrågan. När Swedlund formulerat de militära kraven fordrade han att politikerna skulle stödja dem. De hade ju i 1948 års försvarsbeslut krävt ett försvar utan luckor. Det kravet/löftet borde de hålla sig till och betala för."
Man skulle kunna betrakta Försvarsmakten som en myndighet bland andra vars uppgift helt enkelt är att verkställa regeringens politik inom försvarsområdet, men så är inte riktigt fallet. Försvarsmaktens särställning har sina rötter i den tid då folket fanns till för militären/konungen. Jag tror att det bland militärer under lång tid har funnits, och delvis finns ännu idag, en uppfattning att man vet bäst vilket försvar vi behöver. Försvarspolitik är ett mycket komplext område och försvaret har inte direkt underlättat för allmänheten och politiker att sätta sig in i det; i stället har sekretessen gått före så att mycket få politiker haft någon större förståelse för krigsorganisationen. Försvarspolitiken har därför handlat om pengar, fredsförband och industriprojekt. (När politikerna gjort försök att påverka krigsorganisationen genom att till exempel dra ner antalet brigader i försvarsbeslut så omvandlades dessa till FO-stridsgrupper/svartbrigader.) I huvudsak verkar dock politikerna under efterkrigstiden ha accepterat försvarsledningarnas bedömningar och önskemål; särskilt under åren efter kriget då erfarenheterna från beredskapstiden ledde till en kraftig militär upprustning. När ekonomin i landet försämrades och politikerna som varit med under kriget ersattes av yngre och mer försvarskritiska politiker så började försvarsanslagen skäras ner i förhållande till försvarsledningens krav. Ändå fick Försvarsmakten så sent som 1991-1994 med Anders Björck som försvarsminister igenom i stort sett hela önskelistan. Vi beställde stridsvagnar, stridsfordon, stridsflygplan och ubåtar vilket intecknade materielanslaget under mer än tio år framåt. Sedan dess verkar allt ha ändrats. Orsaken till detta skulle kunna vara att dagens regering nu ser Försvarsmakten som vilket myndighet som helst.
Redan innan Björcks beställningar var levererade och betalade påbörjades den stora ominriktningen. Det fanns inte längre några militära hot i sikte och i stället för att då i onödan ha ett försvar som inte gjorde någon nytta så skulle militären användas, här och nu. I början av ominriktningsprocessen var tanken att vi skulle utnyttja det stabila läget i vår omvärld till att minska de fasta kostnaderna i form av otidsenliga fasta anläggningar. Detta skulle kosta pengar under omställningsarbetet men sedan frigöra medel för materiell förnyelse. Redan när jag hörde detta första gången tvivlade jag på att politikerna skulle gå med på några större nya inköp när man väl genomfört neddragningarna. Efter några år började ominriktningen att löpa amok och nu skulle allt som inte kunde användas vid internationella insatser bort - till vilket pris som helst. Hemvärnet blev visserligen kvar men jag uppfattade att planen var att Hemvärnet skulle dö sotdöden genom en mix av krav, besparingar och ständiga omorganisationer. Det slutliga steget var att värnplikten avskaffades så att försvaret slapp utbilda soldater som inte ville delta i internationella insatser och att de anställda som inte accepterade obligatoriet med internationella insatser sades upp. Men trots att försvarsledningen fått som den velat med ominriktningen så kvarstår problem. Hur har då ominriktningen påverkat politikernas och folkets syn på försvarsfrågan?
- När försvarsledningen slog fast att det inte fanns några militära hot mot Sverige och att det gamla existensförsvaret var ett förlegat invasionsförsvar så försvann också grunden för Försvarsmaktens särställning. Visst verkar politikerna tycka att det är trevligt med internationella insatser och NBG men nu är det inte längre en fråga om rikets existens utan nyttan handlar om internationellt anseende och att plocka politiska poäng.
- När Försvarsmakten väl förlorat sin särställning så ställs samma krav som på övriga myndigheter och främst då att hålla budget men även att uppnå målen för verksamheten. Politiker på alla nivåer är vana vid ständiga krav från tjänstemän, förvaltningar och myndigheter på mer pengar och man vill inte gynna de som inte håller sin budget och inte når sina mål. Nu är Försvarsmaktens budget i balans men Insatsorganisation 2014 kommer inte att vara intagen förrän 2019, Försvarsmakten har svårt att behålla de nya yrkessoldaterna och bland officerarna verkar det finnas ett stort missnöje. Samtidigt har tydligen Försvarsmakten, trots varningar, ansett sig ha råd att köpa in ett dyrt stödsystem, SAP, som driftsatts utan tillräckliga tester vilket lett till stor oreda.
- Folket har givetvis också påverkats av budskapet att det inte finns några militära hot och det finns inte något starkt stöd för de internationella insatserna. (Se När kriget kommit från Göteborgs universitet, länk via Cornucopia.) Själv tror jag dock att avskaffandet av värnplikten är det som nu men än mer på längre sikt gör att Försvarsmakten förlorar folkförankringen.
Det finns inga folkliga krav på mer pengar till försvaret och kanske anser regeringen att man inte vill kasta goda pengar efter dåliga. Sammantaget tror jag att det skulle krävas stora förändringar i hur politiker och folket ser på försvaret för att det ska bli några ytterligare medel.
"En jämförelse med Helge Jung beträffande överbefälhavargärning utfaller inte till Swedlunds fördel. Utöver skillnaden i ledarstil tillkom en annan, mer väsentlig skillnad: Swedlund saknade Jungs starka känsla för att politikerna måste ha folket med sig i försvarsfrågan. När Swedlund formulerat de militära kraven fordrade han att politikerna skulle stödja dem. De hade ju i 1948 års försvarsbeslut krävt ett försvar utan luckor. Det kravet/löftet borde de hålla sig till och betala för."
Man skulle kunna betrakta Försvarsmakten som en myndighet bland andra vars uppgift helt enkelt är att verkställa regeringens politik inom försvarsområdet, men så är inte riktigt fallet. Försvarsmaktens särställning har sina rötter i den tid då folket fanns till för militären/konungen. Jag tror att det bland militärer under lång tid har funnits, och delvis finns ännu idag, en uppfattning att man vet bäst vilket försvar vi behöver. Försvarspolitik är ett mycket komplext område och försvaret har inte direkt underlättat för allmänheten och politiker att sätta sig in i det; i stället har sekretessen gått före så att mycket få politiker haft någon större förståelse för krigsorganisationen. Försvarspolitiken har därför handlat om pengar, fredsförband och industriprojekt. (När politikerna gjort försök att påverka krigsorganisationen genom att till exempel dra ner antalet brigader i försvarsbeslut så omvandlades dessa till FO-stridsgrupper/svartbrigader.) I huvudsak verkar dock politikerna under efterkrigstiden ha accepterat försvarsledningarnas bedömningar och önskemål; särskilt under åren efter kriget då erfarenheterna från beredskapstiden ledde till en kraftig militär upprustning. När ekonomin i landet försämrades och politikerna som varit med under kriget ersattes av yngre och mer försvarskritiska politiker så började försvarsanslagen skäras ner i förhållande till försvarsledningens krav. Ändå fick Försvarsmakten så sent som 1991-1994 med Anders Björck som försvarsminister igenom i stort sett hela önskelistan. Vi beställde stridsvagnar, stridsfordon, stridsflygplan och ubåtar vilket intecknade materielanslaget under mer än tio år framåt. Sedan dess verkar allt ha ändrats. Orsaken till detta skulle kunna vara att dagens regering nu ser Försvarsmakten som vilket myndighet som helst.
Redan innan Björcks beställningar var levererade och betalade påbörjades den stora ominriktningen. Det fanns inte längre några militära hot i sikte och i stället för att då i onödan ha ett försvar som inte gjorde någon nytta så skulle militären användas, här och nu. I början av ominriktningsprocessen var tanken att vi skulle utnyttja det stabila läget i vår omvärld till att minska de fasta kostnaderna i form av otidsenliga fasta anläggningar. Detta skulle kosta pengar under omställningsarbetet men sedan frigöra medel för materiell förnyelse. Redan när jag hörde detta första gången tvivlade jag på att politikerna skulle gå med på några större nya inköp när man väl genomfört neddragningarna. Efter några år började ominriktningen att löpa amok och nu skulle allt som inte kunde användas vid internationella insatser bort - till vilket pris som helst. Hemvärnet blev visserligen kvar men jag uppfattade att planen var att Hemvärnet skulle dö sotdöden genom en mix av krav, besparingar och ständiga omorganisationer. Det slutliga steget var att värnplikten avskaffades så att försvaret slapp utbilda soldater som inte ville delta i internationella insatser och att de anställda som inte accepterade obligatoriet med internationella insatser sades upp. Men trots att försvarsledningen fått som den velat med ominriktningen så kvarstår problem. Hur har då ominriktningen påverkat politikernas och folkets syn på försvarsfrågan?
- När försvarsledningen slog fast att det inte fanns några militära hot mot Sverige och att det gamla existensförsvaret var ett förlegat invasionsförsvar så försvann också grunden för Försvarsmaktens särställning. Visst verkar politikerna tycka att det är trevligt med internationella insatser och NBG men nu är det inte längre en fråga om rikets existens utan nyttan handlar om internationellt anseende och att plocka politiska poäng.
- När Försvarsmakten väl förlorat sin särställning så ställs samma krav som på övriga myndigheter och främst då att hålla budget men även att uppnå målen för verksamheten. Politiker på alla nivåer är vana vid ständiga krav från tjänstemän, förvaltningar och myndigheter på mer pengar och man vill inte gynna de som inte håller sin budget och inte når sina mål. Nu är Försvarsmaktens budget i balans men Insatsorganisation 2014 kommer inte att vara intagen förrän 2019, Försvarsmakten har svårt att behålla de nya yrkessoldaterna och bland officerarna verkar det finnas ett stort missnöje. Samtidigt har tydligen Försvarsmakten, trots varningar, ansett sig ha råd att köpa in ett dyrt stödsystem, SAP, som driftsatts utan tillräckliga tester vilket lett till stor oreda.
- Folket har givetvis också påverkats av budskapet att det inte finns några militära hot och det finns inte något starkt stöd för de internationella insatserna. (Se När kriget kommit från Göteborgs universitet, länk via Cornucopia.) Själv tror jag dock att avskaffandet av värnplikten är det som nu men än mer på längre sikt gör att Försvarsmakten förlorar folkförankringen.
Det finns inga folkliga krav på mer pengar till försvaret och kanske anser regeringen att man inte vill kasta goda pengar efter dåliga. Sammantaget tror jag att det skulle krävas stora förändringar i hur politiker och folket ser på försvaret för att det ska bli några ytterligare medel.
onsdag 4 juli 2012
Återinförd värnplikt (försök 1)
För att få någon ordning på det svenska försvaret så tror jag att det krävs en plan för återinförd värnplikt. Den svåraste frågan som jag ser det är hur värnplikten, som kan liknas med en beskattning, kan göras rättvis när det inte längre är allmän. Idag har jag inga bra svar på den frågan så därför börjar jag med ett försök att skissa hur utbildningen av värnpliktiga skulle kunna fungera om man utgår ifrån dagens grund- och insatsorganisation.
Armén (vi lämnar tills vidare de blå försvarsgrenarna) består idag av omkring 70 bataljoner, varav 40 inom hemvärnet. Jag tycker att en högt prioriterad förändring skulle vara att öka antalet brigader till tre så att vi har brigader vid I 19, P 4 och P 7 med brigadernas materiel förrådsställd i samma landsända. Detta skulle kräva ytterligare logistik-, artilleri- och ingenjörsbataljoner så att antalet bataljoner då skulle vara omkring 72.
På den gamla goda tiden förbandsomsattes brigadförbanden efter åtta år (och därefter överfördes de värnpliktiga till mindre prioriterade lokalförsvarsförband) så låt oss anta att det skulle kunna fungera på liknande sätt efter att värnplikten återinförts. För att omsätta 72 bataljoner krävs det då att det utbildas nio bataljoner varje år. Finns det tillräckligt med utbildningsplatser för detta i dagens grundorganisation? Ja, jag tror det.
Ett tänkt brigadregemente (alltså I 19, P 4 och P 7) skulle kunna ha följande utbildningscykel:
år 1: GU mekaniserad bataljon 1
år 3: GU mekaniserad bataljon 2
år 5: GU mekaniserad bataljon 3
år 7: brigadår (GU)
Dessutom krävs repetitionsutbildning exempelvis något liknande:
år 2: KFÖ med hela brigaden (lång)
år 4: KFÖ mekaniserad bataljon 1 (kort)
år 6: KFÖ mekaniserad bataljon 2 (kort)
år 8: KFÖ mekaniserad bataljon 3 (kort)
De år då inget brigadförband utbildas skulle regementena i stället kunna utbilda hemvärnsbataljoner:
år 2: GU hemvärnsbataljon 1
år 4: GU hemvärnsbataljon 2
år 6: GU hemvärnsbataljon 3
år 8: GU hemvärnsbataljon 4
Detta skulle medföra att hemvärnsförbandens rekrytering skulle vara säkrad samtidigt som vissa hemvärnsförband skulle kunna ges mer kvalificerade uppgifter efter en längre grundutbildning. Dels kunde samtliga hemvärnsbataljoner förstärkas med granatkastar-, pionjär- och trossplutoner, och i förlängningen kanske även luftvärns- och pansarvärnsplutoner, och dels skulle vissa av dagens hemvärnsbataljoner kunna omorganiseras till lätta manöverbataljoner. Hemvärnet skulle då utvecklas mot något som mer liknar Förenta staternas nationalgarde men kanske skulle ett mer lokalt hemvärn kunna organiseras av frivilliga som väljer att stanna kvar efter att den åttaåriga krigsplaceringen upphört.
Hemvärnsbataljoner skulle kunna utbildas som hel bataljon under del av året, uppdelat i olika perioder under ett år (en del januari-mars, en del april-juni och en del augusti-november) eller uppdelat på flera år.
Här är en skiss över hur hemvärnsbataljonerna skulle kunna utbildas:
I 19 med AJB och A 9: 10.-16. (7 st)
LedR: 21.-22. (2 st)
LG: 23.-26. (4 st)
AmfR: 27.-29. (3 st)
Ing 2: 33., 35. (2 st)
K 3: 19.-20. (2 st)
P 4 med TrängR: 38.-40., 44. (4 st)
P 7: 46.-49. (4 st)
Lv 6: 41., 45. (2 st)
Marinbasen: 34., 36-37. (3 st)
För de bataljoner som inte finns med i ovanstående skiss skulle permanenta utbildningsplatser (motsvarande dagens GMU med inriktning Hemvärn) kunna finnas vid:
Dalregementsgruppen/Gävleborgsgruppen: 17.-18. (2 st)
Livgrenadjärgruppen (Kvarn): 30.-31. (2 st)
Gotlandsgruppen: 32. (1 st)
Elfsborgsgruppen: 42.-43. (2 st)
Om en bataljon består av 16 plutoner krävs att två plutoner utbildas varje år så det bör inte vara någon omöjlighet för en utbildningsgrupp att ansvarar för att grundutbilda en eller två bataljoner.
Det här får räcka för ikväll - jag är tacksam för kritik och kommentarer!
Armén (vi lämnar tills vidare de blå försvarsgrenarna) består idag av omkring 70 bataljoner, varav 40 inom hemvärnet. Jag tycker att en högt prioriterad förändring skulle vara att öka antalet brigader till tre så att vi har brigader vid I 19, P 4 och P 7 med brigadernas materiel förrådsställd i samma landsända. Detta skulle kräva ytterligare logistik-, artilleri- och ingenjörsbataljoner så att antalet bataljoner då skulle vara omkring 72.
På den gamla goda tiden förbandsomsattes brigadförbanden efter åtta år (och därefter överfördes de värnpliktiga till mindre prioriterade lokalförsvarsförband) så låt oss anta att det skulle kunna fungera på liknande sätt efter att värnplikten återinförts. För att omsätta 72 bataljoner krävs det då att det utbildas nio bataljoner varje år. Finns det tillräckligt med utbildningsplatser för detta i dagens grundorganisation? Ja, jag tror det.
Ett tänkt brigadregemente (alltså I 19, P 4 och P 7) skulle kunna ha följande utbildningscykel:
år 1: GU mekaniserad bataljon 1
år 3: GU mekaniserad bataljon 2
år 5: GU mekaniserad bataljon 3
år 7: brigadår (GU)
Dessutom krävs repetitionsutbildning exempelvis något liknande:
år 2: KFÖ med hela brigaden (lång)
år 4: KFÖ mekaniserad bataljon 1 (kort)
år 6: KFÖ mekaniserad bataljon 2 (kort)
år 8: KFÖ mekaniserad bataljon 3 (kort)
De år då inget brigadförband utbildas skulle regementena i stället kunna utbilda hemvärnsbataljoner:
år 2: GU hemvärnsbataljon 1
år 4: GU hemvärnsbataljon 2
år 6: GU hemvärnsbataljon 3
år 8: GU hemvärnsbataljon 4
Detta skulle medföra att hemvärnsförbandens rekrytering skulle vara säkrad samtidigt som vissa hemvärnsförband skulle kunna ges mer kvalificerade uppgifter efter en längre grundutbildning. Dels kunde samtliga hemvärnsbataljoner förstärkas med granatkastar-, pionjär- och trossplutoner, och i förlängningen kanske även luftvärns- och pansarvärnsplutoner, och dels skulle vissa av dagens hemvärnsbataljoner kunna omorganiseras till lätta manöverbataljoner. Hemvärnet skulle då utvecklas mot något som mer liknar Förenta staternas nationalgarde men kanske skulle ett mer lokalt hemvärn kunna organiseras av frivilliga som väljer att stanna kvar efter att den åttaåriga krigsplaceringen upphört.
Hemvärnsbataljoner skulle kunna utbildas som hel bataljon under del av året, uppdelat i olika perioder under ett år (en del januari-mars, en del april-juni och en del augusti-november) eller uppdelat på flera år.
Här är en skiss över hur hemvärnsbataljonerna skulle kunna utbildas:
I 19 med AJB och A 9: 10.-16. (7 st)
LedR: 21.-22. (2 st)
LG: 23.-26. (4 st)
AmfR: 27.-29. (3 st)
Ing 2: 33., 35. (2 st)
K 3: 19.-20. (2 st)
P 4 med TrängR: 38.-40., 44. (4 st)
P 7: 46.-49. (4 st)
Lv 6: 41., 45. (2 st)
Marinbasen: 34., 36-37. (3 st)
För de bataljoner som inte finns med i ovanstående skiss skulle permanenta utbildningsplatser (motsvarande dagens GMU med inriktning Hemvärn) kunna finnas vid:
Dalregementsgruppen/Gävleborgsgruppen: 17.-18. (2 st)
Livgrenadjärgruppen (Kvarn): 30.-31. (2 st)
Gotlandsgruppen: 32. (1 st)
Elfsborgsgruppen: 42.-43. (2 st)
Om en bataljon består av 16 plutoner krävs att två plutoner utbildas varje år så det bör inte vara någon omöjlighet för en utbildningsgrupp att ansvarar för att grundutbilda en eller två bataljoner.
Det här får räcka för ikväll - jag är tacksam för kritik och kommentarer!
lördag 16 juni 2012
Mitt tal på kongressen
Tack. Jag heter Jakob Wedman och kommer från Ludvika. För 17 år sedan blev jag hemvärnsman, här i Umeå i Sävars hemvärnsområde, och jag är fortfarande stolt hemvärnsman och miljöpartist.
Under den tid som gått sedan dess har Sverige kraftigt dragit ner det militära försvaret men vad värre är, är att vi har helt avvecklat det civila och ekonomiska försvaret. Samtidigt har samhället utvecklats och blivit alltmer effektivt, komplext och därmed även sårbart. Produktionen och allting är beroende av internationell handel och distributionen är beroende av just-in-time deliveries med väldigt små lager. Samhället idag är katastrofalt dåligt förberett för att hantera störningar i samhällets funktioner. Det skulle kunna bli störningar av internationella kriser, finansiella kriser, saker vi inte vet om.
Det är också så att vi lever i, tyvärr, en värld där stormakterna anser att militärt våld är ett legitimt medel för att uppnå sina nationella intressen. Vi ser det i USA, vi ser det i Ryssland; även EU med Sverige har visat det här i Libyen förra året. Vi står också inför problem med ökad kamp om naturresurser och naturtillgångar.
Som läget är idag har vi i Sverige gått över till ett försvar som helt och hållet bygger på frivilliga anställda, som endera kan säga upp sin anställning (som en vanlig anställning) eller på frivilliga i exempelvis hemvärnet som kan säga upp sitt kontrakt på några månader och därför vill jag yrka bifall till motion 15.3, särskilt attsatserna ett och två.
Under den tid som gått sedan dess har Sverige kraftigt dragit ner det militära försvaret men vad värre är, är att vi har helt avvecklat det civila och ekonomiska försvaret. Samtidigt har samhället utvecklats och blivit alltmer effektivt, komplext och därmed även sårbart. Produktionen och allting är beroende av internationell handel och distributionen är beroende av just-in-time deliveries med väldigt små lager. Samhället idag är katastrofalt dåligt förberett för att hantera störningar i samhällets funktioner. Det skulle kunna bli störningar av internationella kriser, finansiella kriser, saker vi inte vet om.
Det är också så att vi lever i, tyvärr, en värld där stormakterna anser att militärt våld är ett legitimt medel för att uppnå sina nationella intressen. Vi ser det i USA, vi ser det i Ryssland; även EU med Sverige har visat det här i Libyen förra året. Vi står också inför problem med ökad kamp om naturresurser och naturtillgångar.
Som läget är idag har vi i Sverige gått över till ett försvar som helt och hållet bygger på frivilliga anställda, som endera kan säga upp sin anställning (som en vanlig anställning) eller på frivilliga i exempelvis hemvärnet som kan säga upp sitt kontrakt på några månader och därför vill jag yrka bifall till motion 15.3, särskilt attsatserna ett och två.
Motion 15.3
Att jag skulle debattera för ett starkare försvar på miljöpartiets kongress 2012 var inte något jag planerat i förväg. Jag var egentligen inte intresserad av att åka på kongressen men när vårt ombud hoppade av fick jag frågan om jag ville åka i stället och tackade då ja. I kongresshandlingarna såg jag till min förvåning ett antal motioner, skrivna av samma medlem, som behandlade olika aspekter av vårt samhälles krisberedskap, resiliens och försvar och som jag hade kunnat skriva under på och jag bestämde mig därför för att försöka stödja motionerna.
Det är inte helt lätt att förklara hur det går till att stödja en motion på en miljöpartikongress. För att kongressen ska hinna behandla alla motioner har dessa förts ihop med andra liknande motioner och beroende på hur svårt det bedöms att vara att ta ställning till motionernas yrkanden behandlas dessa på endera:
- stortorg,
- påverkanstorg eller
- utskott.
Ett mindre antal propositioner/motioner/grupper av motioner debatteras sedan i plenum.
På stortorget behandlas yrkanden som är lätta att behandla ("yrkar att miljöpartiet ska verka för bra miljö") och kongressen röstar om dessa i en klump.
På påverkanstorg behandlas de flesta motioner och det går till så att motionernas yrkanden anslås vid en inflytandepunkt så att alla ombud har möjlighet att markera vilka man stöder, respektive inte stöder, och även kan komma med nya formuleringar på yrkanden.
De motioner som rör mer komplexa frågor behandlas i ett utskott tillsammans med ett par andra motioner. Bland dessa var alltså motion 15.3 om införande av värn- och resiliensplikt tillsammans med en motion om decentraliserad antagning till högskolor (5.5) och en motion om bostadspolitik (15.11). Den motion som det blev mest debatt om var den som handlade om bostadsbrist för studenter och ungdomar. När turen kom att behandla det som intresserade mig upptäckte jag till min glädje att utskottets majoritet gick på partistyrelsens linje vilket bland annat innebar bifall till ett yrkande om uppgradering av hemvärnets roll samt att yrkandet om införande av resiliensplikt skulle vara besvarat. Jag var nöjd med resultatet och räknade med att utskottets förslag skulle röstas igenom nästa dag.
Av kongressens tre debatter i plenum var det redan bestämt att en skulle behandla partistyrelsens klimatproposition. När det gällde ämnet för övriga två var det upp till kongressombuden. Till lördagens debatt fanns tjugo grupper av motioner från endera påverkanstorg eller utskott och till min mycket stora förvåning var det flest som ville diskutera motionerna från det utskott jag deltagit i! Det var främst bostadssituationen för studenter som engagerade men detta innebar att även motionen om värn-/resiliensplikt skulle debatteras. Jag bestämde mig därför för att skriva upp mig på talarlistan men hann inte renskriva mitt manus innan det var dags att gå upp.
SVT Forum sände live och det går att se debatten här:
MP:s kongress- debatt om studenter
följande tal gällde motion 15.3:
Jakob Wedman (15:18)
Hanna Lidström(17:25)
Bodil Ceballos (34:32)
Kommentar (egentligen om motion 15.2) (36:17)
Sten Erik Björling (45:38)
Tyvärr (tursamt nog?) passade kommentatorn på att sammanfatta föregående talares inlägg när det var min tur men min ersättare hade i alla fall spelat in talet:
Det är inte helt lätt att förklara hur det går till att stödja en motion på en miljöpartikongress. För att kongressen ska hinna behandla alla motioner har dessa förts ihop med andra liknande motioner och beroende på hur svårt det bedöms att vara att ta ställning till motionernas yrkanden behandlas dessa på endera:
- stortorg,
- påverkanstorg eller
- utskott.
Ett mindre antal propositioner/motioner/grupper av motioner debatteras sedan i plenum.
På stortorget behandlas yrkanden som är lätta att behandla ("yrkar att miljöpartiet ska verka för bra miljö") och kongressen röstar om dessa i en klump.
På påverkanstorg behandlas de flesta motioner och det går till så att motionernas yrkanden anslås vid en inflytandepunkt så att alla ombud har möjlighet att markera vilka man stöder, respektive inte stöder, och även kan komma med nya formuleringar på yrkanden.
De motioner som rör mer komplexa frågor behandlas i ett utskott tillsammans med ett par andra motioner. Bland dessa var alltså motion 15.3 om införande av värn- och resiliensplikt tillsammans med en motion om decentraliserad antagning till högskolor (5.5) och en motion om bostadspolitik (15.11). Den motion som det blev mest debatt om var den som handlade om bostadsbrist för studenter och ungdomar. När turen kom att behandla det som intresserade mig upptäckte jag till min glädje att utskottets majoritet gick på partistyrelsens linje vilket bland annat innebar bifall till ett yrkande om uppgradering av hemvärnets roll samt att yrkandet om införande av resiliensplikt skulle vara besvarat. Jag var nöjd med resultatet och räknade med att utskottets förslag skulle röstas igenom nästa dag.
Av kongressens tre debatter i plenum var det redan bestämt att en skulle behandla partistyrelsens klimatproposition. När det gällde ämnet för övriga två var det upp till kongressombuden. Till lördagens debatt fanns tjugo grupper av motioner från endera påverkanstorg eller utskott och till min mycket stora förvåning var det flest som ville diskutera motionerna från det utskott jag deltagit i! Det var främst bostadssituationen för studenter som engagerade men detta innebar att även motionen om värn-/resiliensplikt skulle debatteras. Jag bestämde mig därför för att skriva upp mig på talarlistan men hann inte renskriva mitt manus innan det var dags att gå upp.
SVT Forum sände live och det går att se debatten här:
MP:s kongress- debatt om studenter
följande tal gällde motion 15.3:
Jakob Wedman (15:18)
Hanna Lidström(17:25)
Bodil Ceballos (34:32)
Kommentar (egentligen om motion 15.2) (36:17)
Sten Erik Björling (45:38)
Tyvärr (tursamt nog?) passade kommentatorn på att sammanfatta föregående talares inlägg när det var min tur men min ersättare hade i alla fall spelat in talet:
lördag 2 juni 2012
Bakgrund
Jag är både hemvärnsman och miljöpartist. Jag gick med i hemvärnet 1995, direkt efter utryckning från grundutbildning i Flottan, och blev medlem i miljöpartiet 2004. Själv tycker jag att kombinationen är helt naturlig; vi måste både arbeta för ett hållbart samhälle och samtidigt vara beredda att försvara detsamma, men jag har insett att alla inte tycker att det är lika självklart.
Jag har under flera år, under pseudonym eller som anonym, kommenterat frågor inom miljö och säkerhet på internet men nu har jag alltså beslutat mig för att göra det i eget namn. Bakgrunden till detta var en debatt om värn- och resiliensplikt vid miljöpartiets kongress i Umeå förra helgen där jag deltog och då även nämnde att jag är hemvärnsman. Partistyrelsen och kongressen biföll yrkandet om att miljöpartiet verkar för en uppgradering av hemvärnets roll – översyn av beväpning, roller, ersättningssystem samt förbättrad integration med civila krisledningssystem mm, vilket alltså fick mig att bestämma mig för att stå för att jag är miljöpartist i grönt.
Min avsikt med bloggen är att kommentera frågor med koppling till miljö och säkerhet och att utveckla ett konkret förslag om återinförd värn-, samhälls- eller varför inte resiliensplikt.
Jag har under flera år, under pseudonym eller som anonym, kommenterat frågor inom miljö och säkerhet på internet men nu har jag alltså beslutat mig för att göra det i eget namn. Bakgrunden till detta var en debatt om värn- och resiliensplikt vid miljöpartiets kongress i Umeå förra helgen där jag deltog och då även nämnde att jag är hemvärnsman. Partistyrelsen och kongressen biföll yrkandet om att miljöpartiet verkar för en uppgradering av hemvärnets roll – översyn av beväpning, roller, ersättningssystem samt förbättrad integration med civila krisledningssystem mm, vilket alltså fick mig att bestämma mig för att stå för att jag är miljöpartist i grönt.
Min avsikt med bloggen är att kommentera frågor med koppling till miljö och säkerhet och att utveckla ett konkret förslag om återinförd värn-, samhälls- eller varför inte resiliensplikt.
tisdag 29 maj 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)