När det börjat bli natt aktiveringsdagen och vi upprättat förläggning och stabsplats så återstår fortfarande mycket arbete innan stabsplatsen är fullständigt upprättad. Det är kallt, med snö på marken, och regnar och då är det svårt att undvika att fundera över vad jag egentligen gör här. (Känslan var i princip densamma som under ett av mina första nattorienteringslopp i påskas ute på en sur myr i regn och mörker.)
Antagligen är jag inte heller ensam om att tänka så under en KFÖ. En del av svaret är pliktkänsla och en annan tillfredsställelsen efter att ha klarat av att lösa vår uppgift. Grunden för ett långsiktigt engagemang i hemvärnet är nog ändå att man har roligt (åtminstone ibland).
Jag ställde mig även samma fråga under helgens skyddsvaktsutbildning, en arbetsvecka efter utryckning från KFÖ. Visserligen var det fem år sedan jag senast förordnades som skyddsvakt men det fanns ändå andra alternativ för helgen. Det som slutligen fick mig att anmäla mig till utbildningen i stället för att vänta tills ett bättre tillfälle var de kommentatorer på försvarsbloggar som brukar ifrågasätta värdet av hemvärnet genom frågor om antalet skyddsvakter (underförstått att det är lågt). Nu har åtminstone jag gjort vad jag kan för att hålla det antalet uppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar